+10 grader var det i natt när jag klev ut i den ljuva försommarnatten, för visst måste det väl vara försommar nu, när så många av sommarens första blommor redan ger njutning för ögat och underbar doft sprids till näsan.
Det märkliga inträffade när jag just passerat sista lådan i Fagerhult då började bilen pipa, ja den piper i tid och otid. Vad är det nu då, undrade jag i mitt stilla sinne. Då fick jag syn på att temperatursiffran stod och blinkade, ja så hade på en halvmil temperaturen krupit ner till bara +3. Märkliga temperaturskillnader jag har under min runda. Efter det pendlade temperaturen mellan dessa tre plusgrader och upp mot sju grader plus.
Tidningarna brukar faktiskt vara riktigt tidiga på torsdagarna men inte idag inte. Var det måntro för att jag var lite småtrött och att sitta och vänta då även om det bara är en kvart som i natt är tillräckligt för att åtminstone jag ska känna att sängen varit betydligt trevligare ställe att tillbringa kvarten i. Nu fick det istället bli 4 minuters sömn efter att jag passerat Ulvaskog. Har lärt mig inse att det är bättre att offra några få minuters sömn eller rättare sagt insomning än att kämpa mot sömnen resterande del av rundan.
Opps, var är märklappen nu då, ja den frågan ställde jag mig när jag kom till en lådsamling inne i Lessebo i natt. En koll utefter raden gav mig svaret, alla lådor var nya. Vad nu då, det var inget fel på de gamla vad jag kan dra mig till minnes i varje fall. Tur att det var jag som körde och inte en ny vikarie för då hade den stackars abonnenten säkert blivit utan tidning eftersom det just det fattades märklapp. Det är lite synd att inte den som byter ut lådan tänker på att flytta över märkningen.
Djuren då, jodå, de fanns där som vanligt. En massa harar som skuttar fram, rådjur som graciöst tar sig fram i naturen, grävlingen som pinnar på med sina korta ben men ack så fort det går ändå, igelkotten som brukar traska över vägen strax efter jag lämnat Fagerhult, jag brukar stanna och ”prata” några ord med den ibland, räv, nej inte i natt men älgen var på plats på Orreforsvägen igen, denna natten stod den nere i vattnet som rinner ännu så länge i diket vid vägkanten, blev nog lite irriterad av det avbrutna fotbadet. En sorgens ögonblick drabbade mig när jag senare på morgonen passerade samma väg upp till Kosta och fann en igelkott överkörd just efter Fagerhult och tanken gick naturligtvis till att tänk så många nätter jag stannat och släppt fram denna lille kotte och nu var det säkert den som mött trafikdöden senare under nattens timmar.
Nattpratarnas ämnen var inte något som jag grubblade speciellt mycket över, ett av dem handlade om fobier. Har jag några fobier då, jo då, jag gillar absolut inte höjder och gå ut och ställa mig vid ett stup och titta ut innebär att det snurrar betänkligt i knoppen och det känns som om jag ska ramla utför. Jag undviker att utsätta mig för något sådant. Jag klarar att kliva hur högt som helst bara jag får stå kvar med ett ben på marken. En annan fråga som var uppe var om jag brukar eller om jag kunde tänka mig att anmäla en grannes svartbygge. Nej, i ärlighetens namn skulle jag inte göra det om det nu inte vore något alldeles extremt sådant förstås. Jag känner helt enkelt att jag har inte tid att bry mig om sådant, det finns allt för många ändå som bryr sig mera om vad grannen har och gör än att se om sitt egna.
Den som strör ut nålar ska akta sig för att gå barfota
- ARABISKT ORDSPRÅK -