Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Så var jag tillbaka igen efter semesterveckorna, tänk vad fort de går och nu har ju även de där extra lediga dagarna försvunnit bort så nu är det att gnega på tills långt fram mot sena hösten eller början på vintern.
Våran underbara resa har ni fått ta del av och jag tillhör den skaran som kan leva länge på minnena från semestertrippen. Tack Lucy för ett underbart sällskap.
Måndag morgon och termometern visade på plus fjorton grader och det var allt lite kvavt i luften. Logga in på mobilen och sätta sig i tidningsbilen och återställa säte och grejor som jag vill ha dem. Kollade lite i pärmen med min budbok och såg att det var lite förändringar men inte så mycket som det brukar kunna vara men det är klart alla har inte gått på semester ännu, vi är ju bara i juni ännu. Oppsan, här var det inte ifyllt något allas på de här tre veckorna, det var körjournalen, men jag fick förklarat för mig när buntbilen kom varför. Min vikarie hade helt enkelt inte vetat om hur han skulle fylla i och det kan man inte lasta honom för eftersom han inte fick några lärdagar innan han skulle bege sig iväg. Jag tänkte inte heller på det eftersom han körde förra året. Att jag fick veta det berodde på att han var med för att lära sig buntbilskörningen samt den linjen i Hovet som han som kör linjen i slutet av veckan också har den. Kul att han får så mycket jobb för han är duktig och noggrann.
Det som inte var lika noggrant var listan som kom med ut från kontoret om förändringar som skett under veckorna jag varit borta, för den var långt ifrån komplett och jag tog ett snack med nattförmannen och bad honom hälsa dagpersonalen att det är bättre att de inte skickar ut något lista om den ändå inte är rätt för det bara förvillar. Det var inte bara ett brev om att skicka in körjournalen utan också ett om dessa evinnerliga HV som de tjatar ihjäl oss på att vi måste vara noga med dem och kolla så att vi fått rätt antal annars höra av oss och nu skulle vi även bocka av mot en lista och skriva under och skicka in. Jag förstår mer än väl att det ska vara rätt och riktigt och säkert de flesta andra buden också så varför kan man inte skicka ut sådana brev till de som missköter det bara.
Så var det till natten. Några som inte haft så mycket att göra hade tydlingen huserat efter Kostavägen genom Lessebo för där hade man haft sönder skyltarna om cirkus och slängt omkring, fattar inte varför det ska vara så rolig att förstöra saker. Felet är kanske att jag inte längre är ung utan har fått mera förstånd innanför pannbenet så jag begriper att man inte ska hålla på så.
Nattradion bjöd på en ny röst, säkert någon som börjat under dessa tre veckor när jag varit ledig, trevlig och behaglig röst att lyssna på. I natt hamnade det långa ämnet om public service och det var intressant att lyssna på hur olika uppfattningar många har. En del tyckte jättebra om det utbud som finns i de kanaler på radio och TV som innefattas av det som inte är reklamfinansierat medan andra förkastade det helt och hållet. För min egna del så har jag som jag tidigare säkert sagt i det stora hela valt bort TV eftersom tiden inte räcker till så jag har helt enkelt inte så mycket att säga om utbudet men radio lyssnar jag mycket på och är för mig och många andra nattarbetare ett sällskap på dygnets mörka timmar. De få gånger som jag tittar på TV och hamnar på någon reklamfinansierad kanal så blir jag mycket irriterad över alla dessa avbrott för reklaminslag.
Djuren glädjer mig desto mera både de tama och vilda, särskilt de vilda när jag ser dem i tid. Så var det i natt med bla en älgko som klev upp på Orreforsvägen strax efter att jag kommit ut från Muggehult. Vis av erfarenhet så stannade jag bilen och väntade på vad som skulle komma efter henne och mycket riktigt det kom en liten, liten älgkalv trippande, nej trippande är fel att säga, klivande med så långa steg som den lilla kroppen kunde upp och tog ett elegant hopp över vägdiket för att följa mamma. Sådant gör mig alldeles varm inombords, även om ingen kan påstå att älgen är vacker att se på när de är nära men det är ett ståtligt djur att se röra sig graciöst i naturen.
Rundan tog säkert en halvtimma extra i natt eftersom jag fick kolla i listorna många gånger men vad gör det, jag kunde ju hem och sova igen när jag var klar.

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting -
och de kloka så fulla av tvivel.
Bertrand Russel

För er som inte vill läsa en lång reseskildring så gör jag här en enkel resumé av resan. Härligt att ge sig iväg med buss, ett smidigt sätt att resa på. Härliga upplevelser under resans gång fram till målet. Njöt av sol och värme och några utflykter.

Men för er som orkar läsa mycket mera kommer här min skildring av resan.

Lucys och min resa till Italienska Rivieran
Först av allt vill jag berätta varför jag väljer att resa med buss. Jag tycker det är ett smidigt sätt att resa på och en avkopplande bussresa till resmålet ger mig möjlighet att koppla av och komma i semesterstämning innan jag väl är framme. Jag får se och uppleva mycket under resan till semestermålet, duktiga guider ger all den information som behövs för att vistelsen blir så bra som möjligt. Ja, egentligen så behöver man inte tänka på något när man väl satt sig på bussen i Malmö, guiden kollar att man är med efter varje paus, skulle man inte vara på plats så väntar man in eftersläntare, eller man helt enkelt letar upp någon som irrat sig bort på något sätt. Så det där med lite svinn får man räkna med gäller inte här.

Lördag den 14 juni började med en tidig morgon. Klockan ringde hemma hos mig redan kvart i tre men det är trots allt sent mot hur dags den skräller när jag ska upp och köra tidningarna. Jag gick en runda med Kendi, vovven min, och sedan blev det att göra mig i ordning och stoppa i mig en tallrik yoghurt, det var vad jag klarar så pass tidigt. Skönt att resväskan redan fanns på plats hos dottern min för annars hade det varit svårt att lämna vovven eftersom hon ändock anade att något var på gång. Några toast hade jag gjort kvällen innan för att vi skulle ha på bussen ner till Malmö, barnbarnet Lucy och jag.

Anslutningsbussens avgång från Växjö var kl fem och en kvart innan vill de att man ska vara på plats. Vi hade bestämt att vi skulle åka från Lessebo klockan fyra, bäst att vara på säkra sidan., något kan ju hända på vägen. Några minuter över fyra var jag på plats på Baldersgatan och dottern och dotterdottern var klara för färden. Bussen var redan kommen när vi först av alla resenärer var på plats. Vi kollades av mot en passagerarlista. V åra väskor lastades in och vi kramade dotter resp mamma adjö och så var vår resa på gång. Det var inte så många som åkte med bussen utan det var gott om plats i den. Men jag tänkte att det fylls nog på efter vägen för så var det när Lucas och jag åkte till Budapest. Men döm om min förvåning när den stannade bara en gång till för att plocka upp folk. Färden ner till Malmö gick förvånansvärt fort vi var framme där redan klockan 7.30. Öresundsterminalen vid Toftanäs var verkligen helt annorlunda mot den terminalen som mötte Lucas och mig när vi åkte till Budapest. En stor fin terminal där det var lätt att hitta den information som behövdes för att komma till rätt buss. Toaletterna fina men som vanligt så var det kö särskilt till tjejernas, varför ska vi kvinnor alltid behöva ta sådan tid på oss när vi gör våra besök där, för vi vet ju alla ändå att det står en lång kö och väntar på tur. Lucy och jag fixade vårat besök där och hittade sedan lätt via bra informationstavlor vart vår buss stod. Det var bara att ta tag i väskorna igen och bege sig ut. Framme vid bussen fanns vår guide Anna på plats tillsammans med sin assistent Linn samt de bägge chaufförerna Tommy och Conny, att de hette så visste vi ju inte då utan det fick vi veta senare. Våra väskor lastades på plats och det var dags att hitta sittplatser i bussen åt oss två. Scandorama använder sig av roterande system när det gäller sittplatserna så det spelar ingen roll vart man sätter sig för nästa dag så flyttar man sex platser bakåt resp framåt. Skönt system för annars så skulle det bli kiv om platser för det finns alltid några som absolut ska sitta långt fram för att se bra.

Vi fick vänta en stund på det sista paret som blivit försenade, det är den tryggheten jag tycker om med bussresor att man väntar in de som på något sätt blivit försenade. Naturligtvis så börjar det med lite strul runt sittplatser, för det äldre par som vi väntade in fanns inte två platser jämte varandra. Det var tre resenärer som intagit ensamma dubbelsäten och en del diskussion infann sig innan de kunde tänka sig att flytta över så att det blev platser jämte varandra för de bägge äldre som reste tillsammans. Det jag inte kan förstå är att man är så stor egoist att man inte direkt flyttar på sig istället för att man ska behöva orsaka irritation bland övriga resande samt guiden.
Men som tur var så löste sig detta och snart var vi på väg ut över Öresundsbron. Där kom presentationen av resans första dag samt av guiden, assistenten och de bägge chaufförerna, deras namn har jag tidigare redan nämnt.

Det som är intressant med Öresundsbron eller rättare sagt Öresundsförbindelsen är, förutom att den är 15,9 km lång förbindelse över och under Öresund, är att den konstgjorda ön Pepparholmen som anlades där en väldigt speciell plats. Från början var ön i det närmaste steril, i dag finns här mängder av växter, fåglar och insekter. Här får naturen ha sin gång, allmänheten har inte tillträde. Däremot har såväl äpple- som päron- och körsbärsträd slagit rot sedan människor kastat ut fruktrester ur sina bilar när de passerat här.
I dag är Pepparholm något av en oas mitt ute i sundet. Gröna videbuskar, flammande blåeld och gyllengul getväppling bidrar till färgprakten. Merparten av fröerna har kommit med vinden. Andra fanns i öns fyllnadsmassor eller har kommit med fåglar, däck och stövlar.
Det har hittills dokumenterat närmare 500 växtarter. Det senaste fyndet är den sällsynta ormtungan, en sorts ormbunke, som hittades i ett dike.
Den mest exotiska växten hittills är senecio inaequidens, på svenska kallad boerstånds. Det är en växt med rötterna i Sydafrika som i Sverige växer bland annat på banvallen i skånska Arlöv. Den har med största sannolikhet åkt tåg därifrån till Pepparholm. Ön har även blivit en viktig fågellokal. Vid årets inventering av häckande fåglar observerades sex måsarter. Skrattmåsen har etablerat en livskraftig koloni på mer än 400 par. Havstrut, silltrut och den svarthuvade måsen – en riktigt ovanlig pippi i ornitologiska kretsar – är nyinflyttade.
Även skalbaggar och fjärilar trivs på ön. Det kanske mest spektakulära djurfyndet är annars tegenaria agrestis, luffarspindeln, som upptäcktes för några år sedan.
Den fyra kilometer långa ön anlades när Öresundsförbindelsen byggdes. Den består till stor del av muddermassor från sundets botten, som har visat sig vara en gynnsam grogrund för allehanda växter. Fakta om detta har jag hämtat från en artikel i SvD.
Pepparholmen är förbjuden att beträda för att skona miljön där, men ändå har jag kunnat läsa att Ferraris budkavle, ”Batonen”, som färdas jorden runt likt den olympiska elden, fick tillstånd att besöka ön och där överlämnade Sverige budkaveln vidare till danskarna. Hmmm, sådant tycker jag är märkligt, ja inte att det finns en budkavel utan att man ger tillstånd att beträda ett område som normalt är förbjudet att göra det. Men, men så är det ofta, de rika har företräda lite varstans.

Resan fortsatte genom Danmark där vädret var mulet och tidvis lite regn. Efter ett par timmar nådde vi fram till Rödeby där vi skulle ta färjan över till Puttgarden. Det var många fordon som väntade så det fick även vi göra för att komma med färjan över. Överfarten gick bra, den tar ca 45 minuter, så det är lagom att man hinner besöka toaletten och kolla en vända i shopen. Handla där gjorde vi inte utan det sparade vi till hemfärden.

Väl i land igen så fortsatte resan via Autobahn genom ett tidvis regnigt Tyskland. Längs Autobahn som i sig är en trist väg att åka så fanns det stora skyltar med porträtt på människor, ibland ett kompisgäng ibland en hel familj och på texten på dem kunde det stå tex att Claus älskade att köra snabba sportbilar och det resulterade i allt för höga hastigheter och detta tog hans och hans kompisars liv. Detta var ett led i kampen mot de svåra olyckorna på Autobahn. Guiden berättade om platser vi passerade. Bl a berättade hon om Anne Frank och hennes liv när vi passerade Bergen Bensen ett koncentrationsläger i Niedersachsen sydväst om staden Bergen. Anne Frank var en judisk flicka som fick en dagbok på sin trettonårsdag och hon började genast skriva i den. Situationen blev allt svårare för judarna och de tvingades hålla sig gömda och Anne fortsatte att skriva i sin dagbok även under tiden som de höll sig undan. De blev tillsammans med andra där med säkerhet förrådda och arresterades, men Annes dagbok och andra värdesaker lyckades de två som klarade sig undan arresteringen ta till vara. Anne dog i Bergen Bensen under en tyfusepidemi som härjade i lägret under vintern -44-45 pga de miserabla hygieniska förhållandena där.
Hennes pappa och hans nya fru gav ut hennes dagbok under namnet Anne Franks dagbok. Tack och lov för det för det har gett läsare världen över en tänkvärd läsning där hon på ett skarpsynt och humoristiskt sätt observerar sin omgivning och sin egna utveckling. De första utgåvorna var i lite reviderad utgåva men på senare år har det kommit en utgåva som är dagboken i sin helhet.
Under förmiddagens resa så kom guiden runt med bordershopkatalog och möjlighet finns att göra beställning som sedan lastas på under hemfärden så att det bara är att ta hand om det när man kommer fram till Malmö igen. Inget släpande på tunga varor förrän sista biten. Betalning för varorna gör man samtidigt som man betalar för de eventuella utflykterna som man tänker göra på resmålet.
Lunch under första resdagen var en bit in i Tyskland och även en sådan sak bestämmer man sig för i bussen, betalar och så är det bara att sätta sig vid ett dukat bord när man kommer fram.
Vi fick även här veta att det hotellet som vi bokat in oss på var överbokat så vi hade fått rum på ett annat hotell i närheten. Det skulle inte skilja så mycket på de bägge hotellet annat än att det som vi skulle bo på låg närmare stranden.
På eftermiddagen så dukades det beryktade busscaféet upp utanför bussen vid en av pausarna som infaller efter 2 – 2,5 timmas färd. På caféet finns att köpa kaffe av olika sorter, kakor, kall dricka, öl och lite sprit. Det är med en förvånadsvärd snabbhet detta dukas fram på.
Det blev en kamp mot klockan att hinna fram till övernattningshotellet Wetzlar innan matsalen stängdes. Kl 22,00 var sista tid och vi var där 21,55, snacka om tur, annars hade det blivit illa med middagen den dagen. God mat bjöd de på och sedan återstod bara att ta med sin övernattningsväska och hämta rumsnyckeln, eller rättare sagt kortet, och krypa ner i sängen för avfärden var tidig nästa dag.
Söndag den 15:e
Väckning var beställd till 06.00 för oss och frukostmatsalen öppnade 06.30. Efter en god frukost så bar det iväg 07.20 och en ny resdag kunde börja. Vi fortsatte resan genom Tyskland och under resans gång tog guiden upp beställning på lunch under dagen.. Anna tog även reda på vilka utflykter som vi hade bestämt oss för att följa med på och de samt varorna som beställts via Bordershop betalades. Maten är dyrare i södra Tyskland än den var i de norra delarna, det skiljde ca 25 kr per måltid. Det finns en sak som jag inte gillar med maten i Tyskland och det är potatisen, den verkar vara kokt i buljong och blir väldigt ”flottig” på så sätt.
Vi passerade många av de stora industristäderna på vägen genom Tyskland och Anna berättade Audis historia. Historien är lång så jag nöjer mig med följande. Bilar av märket Audi har tillverkats 1910–39 och sedan 1965. Det ursprungliga Audi-företaget grundades 1910 av August Horch (1868–1951) och var känt för sportiga bilar, framgångsrika i tävlingar. Under senare år har Audi åter förknippats med goda prestanda och avancerad teknik, såsom det 1980 lanserade s.k. Quattro-systemet för permanent fyrhjulsdrivning, en innovation som bidrog till stora framgångar inom rallysporten och som ledde till att liknande system infördes på andra bilmärken. År 1998 köpte Audi den italienska sportbilstillverkaren Automobili Lamborghini.
Vi hann även med en tur in i Frankrike, visserligen bara 10 min, innan vi passerade gränsen till Schweiz. Ett underbart land att skåda med sitt alplandskap. Oturligt nog var det lite regnigt och disigt så den där riktiga njutningen uteblev. Vi passerade strax utanför Basel en av städerna i Schweiz där fotbolls EM spelas. Staden har ca 170 000 invånare och arenan St. Jakobs-Park tar in 40 000 åskådare.
Det som är intressant med Schweiz förutom den storslagna naturen är språken där tycker jag. Tre språk har status som officiella språk på nationell nivå: tyska, franska och italienska, medan ett fjärde, rätoromanska, är endast delvis officiellt. De talade tyska dialekterna, som är modersmål för ca 4,6 milj. personer och sammanfattande kallas schweizertyska, avviker starkt från standardhögtyska, som är närmast allenarådande som skriftspråk och även används som talspråk i många offentliga sammanhang. Franska är modersmål för 1,4 milj., helt dominerande i kantonerna Genève, Vaud, Neuchâtel och Jura, majoritetsspråk i Valais och Fribourg; de franskspråkiga områdena benämns sammanfattande ”romanska Schweiz” Skillnaderna mellan det lokala talspråket och standardfranskan är relativt små. Italienska är modersmål för ca 500 000, i huvudsak i kantonen Ticino. Rätoromanska, som är starkt dialektsplittrat, talas i kantonen Graubünden av ca 35 000 personer. Schweiz ses ofta som ett föredöme för ett flerspråkigt samhälle även om språkliga konflikter inte saknas. Att Schweiz har så många offentliga språk gör att många stannar kvar i sina födelseorter, det är inte så enkelt att behöva byta ett språk på äldre dar.
Schweiz är ett av världens rikaste länder, fast skillnaderna är stora mellan befolkningen. Fackföreningen har inte varit starka här. Schweiz är också ett drogliberalt land och Zürich är Europas knutpunkt för droghandel.
Massor av vägtunnlar hann vi passera på vår väg genom Schwiez, bla världens näst längsta S.t Gotthardstunneln. Sankt Gotthardstunneln är en tunnel under St Gotthardsmassivet. Den är en del av europavägen E35 och motorvägen A2. Biltunneln invigdes 1980 och är 16,9 km lång.
Trots motorvägsstatus är det en tunnel med mötande trafik. Striderna har varit många, långa och hårda mellan miljöaktivister och industrin om att bygga ut biltunneln med ytterligare en tunnel för att få slut på de långa trafikstockningar som uppstår vid tunneln så gott som dagligen. Två folkomröstningar har hållits med ett nej till nybygge.
2000 skedde en tragisk olycka där en lastbil körde ut på fel vägbana och krockade med en mötande personbil. Totalt dog 14 personer i olyckan som är den värsta tunnelolyckan i modern tid i Europa efter Mont Blancolyckan 1999. Sedan dess råder speciella restriktioner för lastbilstrafiken inne i tunneln.
Parallellt med biltunneln går en järnvägstunnel som är 15 km lång, den invigdes 1882 efter 11 års byggtid och kostade då 227 miljoner schweizerfranc, en enorm summa på den tiden. Över 150 miljoner arbetstimmar lades ner på tunneln.
För att stärka järnvägens attraktivitet håller man nu på att bygga en ny järnvägstunnel under Gotthardsmassivet, Gotthard Basis-tunnel. Den kommer att bli 57 kilometer lång när den färdigställs 2015. Kostnaden blir minst 8 miljarder franc (runt 46 miljarder SEK).
Jag måste ärligt säga att färden genom tunneln kändes lite kymig, tankarna kretsade lite runt olyckan som jag visste hade hänt där, men jag ville inte säga något om den till Lucy förrän vi nästan var genom den och taktiskt nog valde guiden också att inget säga förrän vi var genom.
Snart lämnade vi Schweiz bakom oss och kom in i Italien och om man kallar Finland för de tusen sjöarnas land så måste Italien vara de tusen tunnlarna och broarnas land.
I närheten av Milano så fick vi möjlighet att köpa oss lite ätbart eftersom vi skulle vara framme vid vårt hotell på Rivieran så sent att vi inte kunde få middag där. Det var på en Autogrill, något som finns utefter vägarna i Italien.
Så var vi då äntligen framme vid resans mål, trötta, lite slitna efter två dagar i buss men många upplevelser rikare. Nu vet vi också varför det kallas för Blomsterrivieran det är för att här odlas nästan alla blommor som sedan skickas hem till bla oss för att kunna köpas i blomsteraffärerna.
Checkade in på vårt lilla rum, men med en balkong i varje fall och vad gör det att rummet är litet, vi ska ju ändå bara sova där. Plockade upp lite av våra kläder och tog en dusch sedan återstod åtminstone inte för mig mycket mer än att sova. Lucy var inte lika trött som jag eftersom hon lyckats bättre än jag att sova på bussen, men mina höfter hade börjat ge sig till känna alldeles för mycket så det var inte så enkelt att koppla av så att sömnen infann sig. Men som tur var så lyckades jag somna ganska snabbt och fick nästan en hel natts sömn.
Måndag
Jag vaknade tidigt med rejält ont i höfterna men en värktablett gjorde skapligt susen i varje fall. Lucy fick sova fram tills det var dags för vår första frukost på hotellet. Frukost och frukost det beror på vad man menar med frukost. Hotellfrukostar brukar vara det bästa på en hotellvistelse men här var det knappast så. Torra brödbullar, kroisanter, ost och skinka, förpackad marmelad, nutella förstås i miniförpackningar, mjölk, te, yoghurt och lite konserverad frukt samt musli var vad som fanns att inta. Ja inte för att det gör något för man blev mätt ändå. Inga grönsaker ingen färsk frukt. Man blev lotsad till ett bord med duk och tygservett vackert viken och jag sa ändå till Lucy, tänk att de har tygservetter åt oss. På bordet låg också en meny för kvällens middag, där man skulle skriva i vad man ville äta då, det fanns tre olika alternativ till förrätt och tre till huvudrätt. Det var lite som ett, kryss, två för vi visste inte mycket om vad rätterna bestod av annat än att förrätterna var något med pasta. Det låg också ett kuvert på bordet ganska stort och där ville kyparen att vi skulle skriva namnet och rumsnumret på. Lite fundersamma över detta var vi allt men gjorde som vi blev tillsagda.
Frukosten var relativt snabbt avklarad och vi begav oss ut för att lokalisera oss lite. Vi handlade vykort och frimärken och begav oss tillbaka till hotellrummet för att skriva korten så att vi kunde posta dem för guiden hade sagt att det tog bara tre dagar för korten att komma fram. Vi ville ju så gärna att korten skulle komma fram innan vi kom hem. När korten var skriva gick vi iväg åt andra hållet på genomfartsgatan för att se om det fanns mera butiker åt det hållet, vi ville ju se vart vi skulle shoppa för någonstans samt att vi ville ha lite hum om vart marknadsplatsen låg där det skulle vara marknad dagen efter. Vi passade också på att äta pizza när vi var ute på vår upptäcksfärd och det var en underbart god pizza med supertunn botten, precis som jag anser att en pizza ska ha.
Vi passade också på att njuta av blomsterprakten här och fotade blommorna för att ta fram som minne när vi är hemma igen. Tänk att se hela alléer av apelsinträd. Citroner, fikus, palmer i trädgårdarna och så alla dessa bougavillia som blommade längs väggarna överallt. En underbar syn för mina blomtokiga ögon. Vädret under måndagen var mulet men värmen fanns där.
Måndagen avslutade vi med middag på hotellet som vi hade inräknat i resans pris. Nu förstod vi varför de kostade på oss tygservetter för våra servetter som vi använt på morgonen fanns i de stora kuverten på bordet när vi kom in för att äta. Det var trerätters middag, först en salladstallrik som vi fick plocka till oss själva, sedan det som vi beställt på morgonen, desserten fick vi välja på kvällen. Lucy var kanske inte lika glad som jag över att få inta ryggläge denna kväll, men snäll som hon är så avslutade hon också dagen samtidigt med mig. Tyckte nog lite synd om henne hon hade säkert velat ta en tur till genom den lilla byn men jag orkade helt enkelt inte. Jag fick i varje fall sova gott och vaknade utvilad ganska tidigt av skrattmåsarna skriande.Jag gick ut och satte mig på balkongen med en bok och handarbete för att njuta av gryningen och den uppstigande solen medan Lucy fick sova.
Tisdag
Började som alla andra dagar med frukost och sedan bar det iväg till marknaden. En marknad i storlek med Tingsryd marknad men inte ett enda stånd med karameller eller annat som gick att äta utan det var kläder, kläder, kläder och åter kläder samt smycken och skor i mängder. Vi handlade en hel del av våra små presenter till dem här hemma men vi passade även på att handla lite kläder till oss själva när vi var där.
På vägen tillbaka stannade vi för att äta lunch och fick en underbar lasagne serverad. Vi hade även tänkt handla lite som vi sett skyltats med under vår vandring till marknaden men så klart var de affärerna stängda för siesta, något som vi kanske skulle ta efter även här i Sverige under de varma sommardagarna som trots allt finns här också.
Eftermiddagen tog vi siesta och la oss nere vid stranden av Medelhavet och solade, ja det var fortfarande inte sol hela tiden men den tittade fram mellan molnen och nog fick vi sol på oss. Lucy testade badvattnet, men det var inte så varmt tyckte hon. Luftens temperatur var +28 grader.
Kvällen blev som vanligt lugn och skön och middagen som serverades i matsalen på hotellet hade kunnat smaka lite mera, vi saknade stinget i maten.
Lucy gick en ensam runda efter maten medan jag slappade utanför hotellet och njöt av den varma kvällsluften.
Efter det återstod endast det sista för tisdagen, sovdags.
Onsdag
Solen strålade redan från morgonen och temperaturen steg till +30 grader ganska snabbt.
Nu skulle vi följa med på vår första utflykt. Vi hade valt att inte följa med på mer än två för att få chans att njuta av ledigheten och av solen så mycket som möjligt. Denna dagens utflykt var med buss längs kusten till staden Rapallo. En liten vacker stad med små trånga gränder där vi tyvärr hade allt för lite med tid på oss för vi insåg ganska snart att där fanns många butiker med framför allt kläder, det enda vi hann handla där var lite ätbart att ha med oss ut till Portofino, kändisarnas semesterparadis. Från Rapollo gick det båtturer ut till Portofino och det var en sådan tur som vi åkte med. Turen tog en dryg halvtimma och solen gassade hela tiden så solbrännan kom som på beställning. Båtarna var som våra skärgårdsbåtar och den stannade till vid Sankta Margareta på vägen ut för att släppa av folk och plocka upp resenärer. Att närma sig Portofino var som att komma till en annan värld, lyxyahterna låg för ankare en bit ut och när vi kom till hamnen låg där flera lyxbåtar. Det är en liten vacker stad med enbart 500 bofasta men staden har dragit till sig prominenta gäster sedan lång tid tillbaka. Det var här som Richard Burton friade till Elizabeth Taylor sägs det i varje fall. Det var en plats där man inte kunde shoppa om man inte hade en plånbok som var späckad med pengar här fanns bara de riktigt dyra märkesbutikerna. Något tyckte vi att vi skulle köpa med oss hem därifrån och det fick bli familjens yngsta som blev den lyckliga, vi hittade en söt liten klänning och det stod faktiskt Portofino på den. Efter att ha gått en liten runda upp genom de små trånga gränderna så satte vi oss på torget och bara tittade på människorna som rörde sig där och alla duvorna som fanns där hade svårt att släppa oss. En av dem var framme och bet Lucy i tårna. Medan vi satt där kom ett äldre par och satte sig jämte oss på soffan och efter en stund frågade de om vi kunde ta ett foto av dem med deras kamera. Visst hjälpte vi dem med det och fick oss sedan en pratstund med dem. Det visade sig att de var turister från Florida som var ute på en kryssning i Medelhavet, de hade redan varit ute i en månad och närmast väntade Monte Carlo på dem.
Efter båtturen tillbaka till Rapallo så återstod bussresan tillbaka till hotellet. Vi stannade efter vägen och busscaféet dukades upp så att vi kunde få oss en kopp kaffe. Kvällen avslutades med middag och en stunds njutning utanför hotellet innan vi drog oss tillbaka för att lämna onsdagen bakom oss och sova gott inför nästa dag.
Torsdag och fortfarande 30 grader varmt
Denna dagen skulle vi handla det sista och sedan bara njuta av sol och bad om vattnet blivit varmare. Efter frukosten gick vi ner till huvudgatan och handlade det vi tänkt oss och lite till naturligtvis. Vi stannade till och tog oss en fika innan vi gick hemåt, Lucy var fullastad, hon var en duktig bärhjälp åt mig. Eftermiddagen njöt vi av solen och oj vad solbrända vi blev. Som tur var så blev det inte så illa att sömnen blev berörd men Lucy hade solat skinkorna så hon hade lite svårt att sitta.
Fredag det samma som midsommarafton hemma i Sverige
Strålande sol även denna dag och dags för vår sista utflykt. Vi besökte ett Olivoljemuseum i Imperia där vi också naturligtvis inhandlade diverse olivoljeprodukter. Efter det bar det upp i bergen och på svindlande vägar ända upp på 900 meters höjd och bergsbyn Colle di Nava där vi kunde handla produkter av lavendel och även njuta av den friska bergsluften och lite drägligare temperatur. I trakterna kring staden Mondovi stannade vi i byn Vicoforte, där vi gör ett besök i den mäktiga kyrkan. En jättekyrka i en by. Här dukade Scandoramas personal upp en underbar picknick av Liguriens lokala livsmedel. Vi fick njuta av en underbar måltid under bar himmel och strålande sol och tankarna gick hem till er hemma som inte hade riktigt lika fint väder som vi hade, men ni firade ju i varje fall midsommarafton. Innan vi lämnade byn hann vi med ett besök i den väldoftande chokladfabriken, där vi även får en lektion i chokladtillverkning av Silvio Bessone själv, samt provsmakning av underbart god choklad. Vi fick naturligtvis också möjlighet att handla hem choklad och vem ville inte göra det. Efter besöket i chokladfabriken dukades kaffe upp och vi blev bjudna på ett glas citronlikör, underbart god.
Trötta återvände vi till vårat hotell lite senare än tänkt men Lucy och jag hann i varje fall packa innan vi åt middag. Vi skulle åka tidigt morgonen efter så vi ville ha så mycket som möjligt klart på kvällen. Efter middagen så bjöds det på musik och dans utanför hotellet och vi blev sittande där bland italienarna som var på hotellet och lyssnade på musiken och Lucy fick även dansa med italienarna.
Jag somnade medan Lucy valde att sitta uppe och njuta av kvällningen ytterligare en stund för att hon skulle kunna sova på bussen hem.
Lördag soligt och varmt
Det blev tidig morgon, avresa redan kvart i sju så vi kunde inte få frukost i matsalen utan fick hämta oss en frukostpåse där nere klockan sex istället. Vi valde att äta den på hotellrummet innan vi åkte och för första gången fanns det en frukt med till frukosten. Sedan var det bara att släpa iväg med resväskorna ner till bussen och packa in och säga farväl till ännu en solig dag i Italien. Fördelen med resan hem mot nedresan var att vi var bara hälften så många med tillbaka på denna resan eftersom resan ner innehöll både de som liksom vi skulle vara iväg 9 dagar och de som skulle vara kvar ytterligare en vecka och detta var första resan som de hade den längre tiden också så det blev bara vi niodagarsresenärer som skulle med hem och på så sätt så fick vi ett helt säte var och det var skönt för nu kunde man sträcka ut sig ordentligt och kura ihop sig och sova lite lättare.
Resan tillbaka genom Schweiz var helt underbart vacker, det var strålande sol och klarblå himmel så vi fick verkligen se ett alplandskap som nästan tog andan ur oss. Alptopparna med snö högst upp och sjöar insprängda mellan bergen med vatten så vackert grönt. Vår lunch intog vi uppe i Alperna, underbart god mat. Vi hann även med en lite sväng in i Liechtenstein innan vi kom in i Tyskland.
Middagen avnjöts i den lilla staden Rothenburg, en plats jag kände igen från Nils och min resa till Italien 2001, där fick vi en stund på oss efter maten att titta lite närmare på staden.

Resan tillbaka gick samma väg som ner förutom en bit genom södra Tyskland så nattuppehållet var i Fulda på ett hotell med stort rejält rum och ett jättebadrum, tänk om vi haft sådant rum hela tiden.
Söndag fortsatt soligt väder och nära 30 grader varmt
Frukosten på hotellet var en frukost som också var underbar mot vad vi varit vana vid och äntligen fick vi mörkt bröd. Efter frukosten var det bara att packa in oss i bussen och bege oss sista biten hem till Sverige. Resan fortsatte genom Tyskland och ju närmare vi kom hemlandet desto molnigare blev det, tyvärr. Uppehåll naturligtvis för fmfika och lunch och våra bordershopvaror lastades ombord samtidigt som guiden redovisade för busscaféet. Snart körde bussen på färjan i Puttgarden och det blev lite stress för att hinna handla lite i shopen ombord på färjan innan det var dags att rulla av färjan i Danmark.
Det blev molnigare och molnigare ju längre upp mot Sverige vi kom och de första regndropparna började falla. Vi rullade in i Malmö och åkte för att lämna av de resenärerna som skulle övernatta i Malmö för att sedan fortsätta till sina respektive hemorter dagen efter innan vi andra åkte ner till terminalen. Medan Lucy stannade kvar och såg till att vi fick våra grejor med oss så gick jag för att leta upp en bagagevagn för att vi skulle slippa bära på allt för det började bli ganska tungt och jag ville inte att stackars Lucy skulle slita mer nu. Samtidigt så tittade jag efter vart vår anslutningsbussen skulle stå för att kunna se om den redan fanns på plats. När vi lastat på våra väskor och paket, letade vi oss fram till anslutningsbussen som mycket riktigt redan fanns på plats. När vi höll på att lasta in där började det åska på avstånd. Vi skyndade oss in i byggnaden för att hinna med ett toabesök och få något i oss innan sista delen av resan skulle börja. Vi hade inte hunnit mer än in och fixat till oss lite käk när åskan och regnet bröt ut, det fullständigt vräkte ner och åskade riktigt ordentligt en stund. Lagom till vi var klara så hade det värsta regnet lagt sig och vi kunde skynda oss ut till bussen och då när vi klev på den så frågade jag Lucy var hennes kudde var. Hmmm, sa Lucy, den och kassen med det vi handlade på färjan står kvar borta där bussen lämnade av oss. Hon ilade iväg barfota i det allt mer avtagande regnet och kom tillbaka med grejorna lite blöta. Efter en stund började den sista sega biten av resan hem till Växjö. Lucy kunde somna en stund men jag var alldeles för pigg för att kunna sova så de timmarna det tar från Malmö till Växjö känns oändligt långa. Men även sådana resor får ett slut och strax efter 23.00 var vi framme i Växjö och där väntade Anita och Moa på oss. Snart så var vi hemma i Lessebo och jag får väl säga som ordspråket att borta bra men hemma bäst. Tack Lucy för ett trevligt ressällskap och jag hoppas du också njöt av resan

Håller på att samla ihop mina tankar och funderingar runt en underbar resa till värmen och Italien. En nedskriven version om det kommer snart men så länge vill jag ge er läsare några tänkvärda ord som jag hittade.

        Livet

- OKÄND -

Nästan lika tidigt som jag brukar kliva upp för att köra tidningarna blir det natten som kommer. En runda med hunden och sedan en tallrik yoghurt sen bär det av till Växjö, för att därifrån ta anslutningsbussen ner till Malmö.

Sedan bär det iväg på resan neråt kontinenten för att till slut på söndagkväll anlända till Blomsterrivieran.

Till alla mina läsare vill jag bara säga att ha det så gott här hemma och rapport kommer att avläggas och jag ska se till att det kommer lite bilder från resan, för resmålet lockar med en blomster i massor och eftersom det är ett av mina stora intressen här i livet så kommer det att bli många förhoppningsvis vackra bilder som vi får med oss hem därifrån tillsammans med minnena av resan.

Var ny dag för med sig tusen nya rosor, men du undrar bara:

Var finns rosen från igår?

Omar Khayam

Temperaturen fortsätter att hålla sig runt tio plus på nattkröken när jag ger mig iväg men fortsätter även att……….neeeejjjjj när ska jag komma ihåg att jag inte ska nämna att det sjunker så drastiskt på sina ställen.
En hel del som nog hade fått lite för mycket innanför västen såg jag, en skattade sig säkert lycklig att det stod ett bord uppställt utanför blomsteraffären så han kunde använda det till att ta stöd mot en stund och samla sig för en fortsatt färd Storgatan framåt. Några kom cyklande och de använde hela Storgatan i sin framfart. Ingen av dessa var några ungdomar precis. Men vad spelar det för roll, de har säkert haft roligt så länge det varade.
Lite senare såg jag en man dyka upp iklädd lusselinne, det var säkert en skön klädsel, svalt och behagligt, men jag kan inte förneka att jag höjde ögonbrynen lite extra.
Trött som jag var i natt så vände jag rundan, så att jag avverkade skogsvägarna först och det var säkert ett bra val för jag klarade mig från att behöva stanna och slumra till.
Natt till lördagen innebär att det inte är några diskussionsämnen på radion, önskemusik spelas istället. Däremot reagerade jag på en händelse som nyhetsredaktionen hade att komma med. En man hade friats från rattfylleri, han hade haffats med, ja jag kommer faktiskt inte ihåg, hahha, hur stor promillehalt det var, men ordentligt påverkad hade han varit. Nu hade han som sagts friats pga av att han led av alzheimers och domstolen säger att man inte kan utesluta att han pga sitt dåliga närminne inte mindes att han druckit alkohol innan han satte sig bakom ratten. Ja, hade det inte varit för att jag vet att första april har passerat för ett bra tag sedan så hade jag tagit det för ett förstklassigt aprilskämt. Vadå, ska man nu kunna riskera att möta personer med denna sjukdom i trafiken över huvud taget, minns de vilken sida av vägen som man ska köra på, att man ska stanna vid stopptecken, vilken hastighetsgräns som gäller mm mm. Nej, jag trodde faktiskt att körkort var något som skulle lämnas in när man drabbats av sjukdomar som påverkar minnesbilden.
Jaha, och som en följetong denna veckan så gäller fortfarande att jag inte hört av vikarien eller ej heller någon från kontorets dagpersonal om hur det blir till veckan. Tack och lov så finns nattförmännen till för oss bud och tar del av våra problem så efter ett samtal till honom i natt så kom vi överens om att han ser till att reservnyckeln till ”min” bil skickas ut av honom så den kommer med buntarna. Nu hoppas jag verkligen för alla mina abonnenters skull att det kommer att funka, jag har gjort vad jag kunnat, lagt i rättad budbok i bilen men det finns ju alltid något som man skulle behövt ta via vanligt samtal som man kommer på vart efter man kör rundan. Men men så är läget.
Nu tar jag semester tre veckor från tidningskörningen, en vecka till jobbar jag på mitt andra jobb innan jag tar ledigt därifrån också. Nästa lördag sitter jag på bussen på väg till Italien tillsammans med ett av mina barnbarn. Vi hörs igen om tre veckor om jag inte får för mig att berätta lite om vår resa för er.

Förr hade vi det sämre men mådde bättre.
Nu har vi det bättre men mår sämre.
Kerstin Ekman

Fortfarande håller sig temperaturen över tio grader, närmare bestämt en grad över. Men ändå hände…………nej visst jag, det skulle jag ju inte prata om.
En massa titlar var det i natt att hålla koll på bara för att vi får sova en extra natt den här veckan. En natt kvar, ja sen sover jag gott när mina kollegor kliver ur sängen. Ringde nattförmannen i natt och pratade om det där med vikarien och han tyckte liksom jag att det var konstigt att jag inte hört av honom eller något från kontoret. Ja, det kan man tycka men nu skiter jag i det, hör jag inget så gör jag inte och då vet jag inte heller hur jag gör med nycklar och budbok. Men jag inser att jag kan inte tjata hur mycket som helst, lite tankeverksamhet måste finnas hos andra också.
Ett rådjur var snubblande nära mig i natt, snubblande i ordets rätta betydelse. Det kom som en kanonkula upp på vägen, tvärnitade och naturligtvis halkade omkull framför bilen, men med ett nödrop så undgick vi konfrontation.
Frågor som diskuterades i natt var hurdant äldreboende som just jag skulle vilja bo på när det är så dags. Detta efter att det fanns ett äldreboende någonstans långt uppöver i landet där det fanns en massa fina aktiviteter att göra. Jag har redan för några dagar sedan tagit upp den frågan så det är bara att leta upp mina tankar runtomkring mitt egna när det är så dags.
Det långa ämnet var om de nya reglerna när det gäller sjukskrivningar. Jag kan förstå att många blir orolig över dessa som har verkliga skäl att inte kunna jobba på grund av sjukdomar eller skador av olika slag och jag tror faktiskt inte i min vildaste fantasi att de kommer att drabbas hårdare av dem än som det är redan. De andra som är oroliga är det en annan sak med, de som gör allt för att få vara sjukskrivna för att slippa jobba. Ja, jag vet att det blir ett ramaskri när jag säger så men de måste få press på sig att komma tillbaka och framför allt hjälp att göra det. Blir mycket konfunderad när jag hörde de som ringde in och spydde ut sin galla över regeringens förslag och säger i hårda ordalag hur de tvingas jobba redan nu trots att läkaren inte tycker det. Men bevisligen klarade personen ifråga att jobba eftersom den gjorde det just då under denna natten. Att h*n gjorde det berodde på ändrade regler i a-kassan så att hon inte fick stämpla upp. Jag kan bara säga att skulle jag följa läkarrekommendationer skulle inte jag heller jobba. Det var det första som läkaren sa när jag sökte för att få fastställt om det var postpolio som jag började känna av, när värken satte in i höfter framför allt. Jag svarade läkaren att jag var inte intresserad av att veta att jag inte borde jobba, allrahelst inte jobba så mycket,utan jag var intresserad av att få veta hur jag skulle hantera kroppen för att orka jobba som jag gör. Ganska snart fick läkaren förståelse för mina funderingar och tog mig på allvar och förklarade för mig hur den gamla polioskadan påverkar min kropp idag och utifrån det beskedet försöker jag hantera den också. Jag är säkert en idiot i mångas ögon som inte viker ner mig och slutar jobba och lever på de pengar jag betalt in till staten i skatt under åren, men det ska jag bara säga att jag vill inte det och jag skulle inte klara av att gå hemma jämt heller rätt om jag har många intressen som jag ännu inte hunnit odla eftersom jag jobbar, men det kommer den dagen också i mitt liv då jag hinner med det.
Så måste jag bara berätta att jag är stolt mamma idag. En av mina älskade döttrar har tagit fil kan idag och är färdig Behandlingspedagog. Ett jättegrattis till dig.

Medelåldern än den tid man är tillräckligt gammal för att veta vad man inte bör göra men tillräckligt ung för att göra det ändå.
Cello

Det goa vädret består ännu några dagar enligt väderexperterna. Och jag räknar ner nu till semestern, bara två arbetsdagar kvar att jobba och fortfarande har jag inte hört något från vikarien.
Allt var lugnt och fint i natt, men varför ska en del människor bara hitta fel på saker. Det gör mig såååååå trött. Det var ett av de andra buden som, ja helt enkelt bara såg fel på en massa saker. Buntarna låg inte stilla i hennes ”nya” bil utan hon fick binda fast dem, hon kunde inte ha tidningar i framme i fönstret för då reflekterade de i rutan, det enda som verkade vara bra var själva bilen. På bilen som jag övertaget efter henne var det bara en massa fel, inte kunde hon höja stolen så mycket att hon nådde ordentligt att räcka ut tidningen för då slog hon huvudet i taket, växlarna var svåra att få i, vindavvisaren var i vägen mm mm. Jag för min del fattar inte alls dessa grejorna för hon och jag är i stort sett lika stora så det borde funkat. Jag tror faktiskt att man skulle införa en sorts hjälp att hitta rätt körställning i bilarna, särskilt viktigt när man byter bil.
I natt kom i varje fall HV med ut och ingen indragning så det var tur att jag inte började rycka märklappar.
Har dragit ut nya abonnentlistor till min pärm, så att det finns fix färdigt när vikarien ska köra.
Oj, oj i natt hände det som jag undrat över när det skulle bli. En timmerbil stod och höll på att lasta på en liten avstickare jag har upp till en gård. Jag hade definitivt ingen lust att sitta och vänta ut lastningen och någon möjlighet att smyga förbi fanns inte, så det var bara att sakta smyga sig bakåt ner till vägen igen och det känns extra långt när man ska backa hela vägen tillbaka. Som tur är så har den abonnenten låda nere vid stora vägen där posten lägger i, så där fick de tidningen i natt. Ringde nattförmannen och talade om varför de inte fått tidningen hem, men förhoppningsvis så förstår de eftersom jag antar att det är virke från deras egen skog som bilen var och hämtade. Återstår att se hur det blir natten som kommer. Det värsta vore att jag kom fram till huset och att sedan timmerbilen kommer och börjar lasta för då blockerar han all möjlighet att komma vidare tills han är klar.

Om vi stannar upp en stund i tystnad
så kan vi alla njuta av evighetens andning i nuets mirakel.
Tomas Di Leva