Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Idag kommer inte mitt inlägg att bli likt andra, det kommer knappast att handla något om mitt jobb som tidningsbud. Det var en lugn natt med lite smått regn fallande hela tiden. Inga djur knappast vakna ens. Det var som om även djuren har samma känsla som jag har just.
Stoppa världen, jag vill stiga av. Ja faktiskt känns det så just nu. Den här veckan har jag grubblat över mycket och mer ger ofta mer så just nu känns det verkligen som om världen måste stanna uppe lite och tänka till vart är vi på väg. Vad hjälper det att vi är rika i vår del av världen, för rika måste vi väl vara när vi har råd att hålla oss med den levnadsstandard vi har. Men är vi nöjda nu då, nej verkligen inte. Vi lever i en värld där var och varannan gnäller över att vädret är skit, elpriserna är för höga, räntorna höjs lite, bensinkostnaden stiger mm mm. Om vi börjar med räntehöjningarna, vadå höga räntor på lån, jag minns och säkert en hel del med mig när räntorna på lån låg på 15-17 procent, det var i slutet på -70talet sedan har de hela tiden sjunkit till den rekordlåga nivå de har varit på nu under lång tid. Men det har gjort att vi svenskar lånat som aldrig förr. Många bor idag i villor med långt mer utrymme än de verkligen behöver och i många fall tror jag det är för att visa omvärlden hur bra man har det för inte behöver man alla dessa utrymmen, för hur mycket är man hemma. Elpriserna stiger, ja visst det känns tungt för många, men hur beroende har vi inte gjort oss av elen. Vi skaffar mer och mer tekniska finesser som slukar el, behöver vi allt detta? Bensinpriset går upp och ner, mest upp. Jo, visst gör det men inte märker jag det på vägarna för inte blir det mindre bilism och vad körs det i för bilar? Inte märks det att bensinen är dyr då inte, varken på många av bilarna som finns på vägarna eller hur man framför dem. Jag bryr mig inte om hur stor kåk du har, vilken bil du har eller hur mycket tekniska prylar du skaffar om du bara slutar klaga över att allt är så dyrt.
Vad jag däremot bryr mig om är en rad massa andra saker som gör att jag känner ”vart är vi på väg”. Allt fler blir sjukskrivna för utbrändhet, ja till och med så långt ner i åldrarna som bland skolbarn. Detta kan väl inte vara riktigt i varje fall. Det finns idag 20-åringar som är det som förr kallades sjukpensionärer för att de är utbrända. Vad har de levt för liv som gjort detta? Måste vi inte stoppa upp lite och tänka efter vad det är för liv vi ger våra barn. Jag har i mitt andra jobb mött skolbarn i snart tjugo år och skräms av det jag ser idag. Barn som kommer till skolan som sjuåringar och har en jättestor ryggsäck släpandes med sig redan. De kommer inte längre skuttande glada och förväntansfulla inför första steget in i en ny fas i livet. Ge mig tillbaka de glada förväntansfulla sjuåringarna som inte var tyngda av livet redan. Rätt om det är hemskt det som hände den lille killen i fjällvärlden i veckan så blir jag ändå så glad när jag läser om honom och hans glädje över det naturen har att ge. Att kunna stanna upp och äta lite myror.
Rattfylleriet ökar, alkolismen överhuvud taget ökar främst bland kvinnor, ungdomsvåldet ökar, brottsligheten ökar och brotten blir bara grövre och grövre. Vart är vi på väg? Hörde i natt på radion att regeringen skulle lägga fram förslag att höja straffet för upprepade rattonykterhetsbrott. Man skulle också föreslå att bilen skulle beslagtas. Just detta fick mig att skärpa till hörseln som inte är den bästa visserligen lite extra, har det inte varit fullt möjligt tidigare att ta bilen. Är jag så korkad så jag missat att detta har tagits bort för jag är helt säker på att det är många år sedan nu som det gjordes möjligt. Att alkoholismen ökar, blir jag förvånad, nej. Men nog måste det vara ett tecken på att det är dags att göra något åt det samhälle vi tvingas leva i. Långt ifrån alla orkar hänga med i det tempo som finns idag och vad händer då, tyvärr så tar många till spriten för att kunna varva ner och så är karusellen igång. Brottsligheten som ökar och blir allt grövre, ja vad ska jag säga om det? Gäng slåss mot gäng, det gjorde de även när jag var ung. Jag minns när raggargängen kom med sina glidarbilar fulla med glada killar och tjejer från städerna runt omkring. De kom till Växjö från Karlskrona och Karlshamn bla och så skulle det slåss lite på Oxtorget fram på nattkröken. Visst det fanns cykelkedjor och knogjärn bland dem, men de slogs med varandra, ingen utomstående behövde vara rädd för att få sig en smäll och framför allt så sparkade man inte på någon som ramlat till marken. Idag drar ligistgäng fram och både skyldiga och oskyldiga får smaka på deras framfart och nu drar man sig inte för att stå ett helt gäng och sparka långt efter att personen som ligger där slutat andas. Är det detta vi vill ha? Brandmän, poliser och ambulanspersonal som blir attackerade av ungdomar när de kommer för att göra sitt jobb. En skrämmande utveckling.
Trafiken ska vi bara inte tala om. Jag börjar fundera på hur många det är som fått sitt körkort utan att göra en motprestation, måste vara det för trafikregler kan många inte längre. Att man kör för fort på en 90- eller 110-väg bryr jag mig inte om, det är upp till den som kör om h*n inte är mera rädd om sitt körkort. Men det jag bryr mig om är när man gör så dumma omkörningar så att man riskerar medtrafikanternas liv det bryr jag mig om och blir heligt förbannad över. För alla som kör sträckan Lessebo-Kosta så vet ni att det är inte många ställen man kan köra om där på ett trafiksäkert sätt, men ändå så går det knappast inte en dag utan att jag blir vittne till rena vansinnesomkörningar. Tanken går till att man tänker, det kom ingen där igår så det gör det nog inte idag heller. Otaliga gånger har jag fått tvärbromsa för att släppa in någon i mitt tycke korkad bilist för att det inte ska smälla. Ibland tänker jag på hur det skulle varit nu med den trafikbild som finns där om vi fortfarande hade haft de där långa militärkolonnerna som förflyttades till eller från Kosta och höll 40 km/tim. Man fick snällt ligga kvar bakom dem hela vägen för det var ingen mening att köra om någon även om tillfället gavs på vissa sträckor för man kom i varje fall inte om resterande 25 som låg framför. Det är inte bara dumma omkörningar som jag ser. Blinkers är något som man heller inte fått lära sig använda och om man använder den så sitter den i just den där rattrörelsen som blir när man svänger.
Empati är det något vi bara kan stava till idag eller? Måttet var nog rågat för min del när jag hörde på nyheterna i natt att någon lagt ut hela polisrapporten med obduktionsbilderna på de bägge små barnen i Arbogamorden på Pirate Bay. För det första undrar jag hur man är funtat som kan lägga ut detta, ja om man lägger ut rapporten som sådan på jag tror det var 2000 sidor är en sak men bilderna var det nödvändigt? Lika skrämmande upplevde jag kommentarerna från ansvariga på Pirate Bay. Man hade inte gjort något fel, och det är helt klart att det inte finns något juridiskt fel men etniskt fel är det så det smäller om det åtminstone i mina ögon. Finns det ingen medkänsla för de drabbade har inte de lidit tillräckligt mycket redan.
Är det så konstigt att jag känner starkt för att stoppa världen en litet tag i varje fall och fundera över vart vi är på väg och det innan det är alldeles för sent.
Jag vill se glada lyckliga föräldrar med tid för sina barn istället för ett evigt jagande efter prylar. Ge barnen av er tid istället, de behöver det oändligt mycket mera än alla sakerna ni sticker i deras händer för att döva ert dåliga samvete när ni inte hinner med dem. Jag vill se ett lugnare tempo, speciellt på våra vägar, istället för de fällda kommentarerna om väglusar som inte har förstånd att hålla sig hemma om de inte kan köra undan lite. Jag vill veta att alla kan vara trygga om de går ut i vårt samhälle, ingen ska behöva känna sig rädd för att gå sin promenad på kvällskvisten. Vi tidningsbud som inte ens vi i dag känner oss trygga på många ställen, vi var en skyddad yrkeskår under många långa år, men idag kan vi bli nedslagna för att komma åt vår mobiltelefon som inte är värd ens en femma. Jag vill veta att våra brandmän, poliser och ambulanssjukvårdare ska kunna jobba lugnt och tryggt för oss när vi behöver dem. Jag vill att alla ska visa empati för sina medmänniskor, tänk så mycket enklare livet vore att leva då.

Ja, så har då en vecka lagts till 2008 och vi får se om jag kommer att fundera mer över livet och dess vedermödor nästa vecka.