Nu vet jag, nu vet jag, viftar förtvivlat för att få svara på min fråga från igår, vad det var jag såg. Efter att har konsulterat två jägare idag, så vet jag nu att det djur jag såg var en mårdhund. Ett djur som vi inte ska se här nere överhuvudtaget, men det osannolika har hänt mig. Jättekul att få uppleva ännu en märklig händelse i naturens gömmor. Nu är detta ett djur som ingen vill ha i våra marker, så det råder tydligen skyddsjakt på dem året runt. Läs länken jag hänvisar till så både ser du hur mårdhunden ser ut och vad det är för djur. Nu såg jag också att jag fått svar via min underbara läsare på min fundering.
Temperaturen fortsätter att hålla sig på hög nivå nattetid, även i natt var det plus sju grader och lite regn kom det mot slutet på rundan.
Tidningarna ännu en natt tidiga, när kommer bakslaget måntro?
Förutom att jag fortfarande glädjs åt mitt nyupptäckta djur i går natt så visade den här natten upp ett brett register på djur, rådjur, harar, rävar och en grävling samt en massa små skogsmöss som sprang över vägen framför bilen.
Så till nattens ämnen. Det första handlade om retorik alltså hur viktigt det är att få till det så att lyssnaren tar till sig det man har att säga. Politiker lär sig detta alltmer och det gäller därför att vi som lyssnare är uppmärksamma på detta så att vi inte faller i några gropar på vägen. Nästa ämne var vilket budskap man kan framhäva genom sin klädsel. Det finns något som heter som du är klädd blir du hädd och det stämmer nog faktiskt ganska väl fortfarande.
Sista ämnet för natten var att berätta historier som lockar till skratt. De flesta som ringde in hade söta barnhistorier och jag tror att det är de som lockar oss lättast till skratt för de är så ofta oförargliga men med ett väldigt djup i tankegångarna. Minns en från vår egna familj. Vi bodde på landet och äldsta dottern var väl runt fyra år. Vi hade vedpanna i källaren och via ett källarfönster så kastade vi in ved i pannrummet och efter det stod fönstret på glänt för att fukt skulle komma ut. Då gick det så illa så att en av våra katter hoppade ner genom fönstret på vedhögen i pannrummet och på något sätt hamnade så illa att hon gjorde illa ett ben. Dottern frågade då vad vi skulle göra med katten, jag svarade lite så där rakt som man ofta gör att vi får väl se hur det går om hon blir bättre i benet eller om det är brutet men vi avvaktar väl några dagar. Nu blev katten bra i sitt ben så det var frid och fröjd. Men några veckor senare så opererades pappa i vår familj för meniskskada och kom hem från sjukhuset på kryckor och hoppade omkring där hemma. Då sa dottern snusförnuftigt till mig, ”mamma om pappa inte blir bra i benet ska vi skjuta honom då?”
Det som gör livet så värdefullt är att det aldrig kommer tillbaka.
Författare okänd
