Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Så har då ännu en vecka lagts till året 2008 och snart är vi inne på år 2009. Det är sju tidningsdagar kvar detta året och några extra nätter att sova får vi bud över julhelgen.

Denna natt som gått var ganska händelsefattig frånsett att det tydligen dragit fram några över samhället som roat sig med att välta papperskorgar och slänga spritflaskor längs gatan.

När jag kom för att tanka bilen som jag har tagit för vana att göra innan lördagsnattens runda startar, så stod där en Van som inte ville starta vid pumparna. De hade ringt efter starthjälp och gjorde tappra försök att få igång den men misslyckades så länge vi bud var kvar där.

Tidningarna kom i bra tid och det är alltid skönt, så i natt hann jag inte plocka fram strumpsticket.  Reklam för Willys skulle bladas i tidningen och ännu ett reklamblad kommer innan jul tydligen, från Plantagen, men det stod inte vilken dag så det återstår att se.

Vädret var ganska skapligt, uppehåll ett par plusgrader.

Ett vilset rådjur hade jag skuttande framför mig liten bit,  innan det bestämde sig för att hoppa upp i skogen.

När jag var ute på min runda så gick trafikradion in och meddelande att en älgolycka hade hänt strax utanför Lessebo mot Hovmantorp, tankarna går alltid till om det är någon som står mig nära som det hänt något. Men som tur var så var det inte det och heller ingen personskada. Materiella ting är ju alltid ersättningsbart.

Natten till helgdag är ju önskenattsmusik och jag hade verkligen sett fram mot att det skulle spelas julmusik, men det var dåligt med det. Och varför ska det spelas så mycket utländsk julmusik på radion när vi har såååååååå många vackra gamla julsånger på svenska.

Det är ju inga diskussionsämnen på helgnätterna så jag får väl fundera själv lite över olika saker.

Först tar jag det där med Rosengård i Malmö, nu verkar de värsta oroligheterna lagt sig, men jag funderar verkligen över varför det blir så här? Måste man verkligen kasta sten på polisen, måste man elda upp bilar, måste man försöka tända eld på skolor som hände i natt, måste man krossa fönster på affärer mm mm bara för att visa sitt missnöje. Man säger att polisen provocerar fram detta. Men tänk lite, är det polisens fel att en lokal stängs? Nej, det är det inte. Visst det finns säkert rötägg bland poliskåren men de allra flesta gör ett kanonjobb och jag skulle också bli frustrerad om jag inte skulle kunna göra mitt jobb utan risk för att bli träffad av stenar och andra tillhyggen. Var finns logiken i att kasta sten på ambulanser och brandkåren samt bussarna som går i området, de har väl inte provocerat, eller har de? Nej, det handlar inte om att visa aggresivitet mot polisen det handlar tydligen bara om att ställa till bråk i största allmänhet. Hörde i natt på nyheterna att någon sa att man inte gör något för de unga i Rosengård. Men det visar sig att det finns två sporthallar, ishallar, ett antal fritidsgårdar och många olika föreningar. Har man inte då gjort något för ungdomarna? Jo, mycket mer än på många andra håll. Sluta skyll på sådant som faktiskt finns om man bara vill.  Detta var mina tankar om Rosengård och delvis naturligtvis frammanade efter att jag fick kommentarer på mitt förra inlägg om Rosengård.

Jag har även funderat över det där med att man mer och mer tar bort skolornas julavslutningar i kyrkan. Tycker det är mycket tråkigt att vi inte längre i Sverige kan få behålla den traditionen. Hörde en rektor säga att de gjort det för att vi måste respektera alla religioner, men vår egen då, ska inte den respekteras?

Så tar vi ett djupt andetag och stressar av lite så här i juletid. Ta dig tid att vänta in grön gubbe vid övergångsstället du ska passera. Den pausen kan du unna dig.
Till slut måste jag bara säga att mitt favoritband i Dansbandskampen vann. Larz Kristerz var bäst i mina ögon och öron, sann spelglädje och ödmjukhet. GRATTIS!

Är det så ni tänker, när ni ser mig, säg?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig.
Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårsbarn med far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårs flicka, smäcker och grann,
med drömmar om att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår volt,
vid minnet av löften jag givit och håll’t.
Vid tjugofem, nu har jag mina egna små,
som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid, i ensamhet och nöd.
De mina har nog av att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om ni öppnar era ögon systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gammal gumma.
Kom närmare,
se MIG!

Originaltexten hittades i sängbordet hos
en avliden skottsk  kvinna på långvården.