Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Lagen om all jävlighet måste ha nått sin kulmen i natt. Först så ville inte sömnen riktigt infinna sig när jag kröp till kojs något senare än vanligt. Inte så att det var jättesent så sömnens timmar skulle mycket väl räckt till om jag bara hade fått kontakt med John Blund direkt som jag brukar. Men denna kvällen cirkulerade en hel del tankar på varför det finns vissa människor som aldrig kan vara nöjda med någonting utan alltid måste gnälla och ställa till med oreda hos människor omkring sig. Det handlar om mitt andra jobb så det är inget inom mitt privata liv att göra tack och lov men berör mig i varje fall eftersom det är människor som jag tycker mycket om som får fara illa. Jag har många gånger varnat för egoismen som breder ut sig i vårt samhälle och här är ett sådant klart fall. Närmare vill jag inte gå in på det.
Somnade till slut i varje fall och det lyckades väl bli ett par timmars sömn när SMS:et kom. Nej, nej och åter nej skrek mitt inre inte i natt, jag vill hinna hem och sova en liten stund innan det är dags att börja jobba kl 06.00 igen på andra jobbet. Ok, läste meddelandet. Det löd, en kvart försenade tidningar, det var ju inte så farligt i varje fall. Somnade om och sov en liten stund till innan det var dags för väckningarnas signaler. Jodå, tiden hölls bara en kvart sena men vad upptäcker jag då. Jo, abonnemangskampanj på Smp utan förvarning dagen innan, vad är detta? Typiskt en sådan här natt, det innebär ju att det blir att stanna vid alla brevlådor och upp i alla trappuppgångar. Förlåt för det finns säkert några som fått lappen även om ni har tidningen redan, men det hade jag helt enkelt inte tid att kolla upp. Sedan är det den eviga frågan, ska de som det står nej tack till reklam på lådorna ha eller inte ha. Det fick bli fifty fifty. Mitt samvete säger att de inte ska ha medan SMP anser att de ska ha för de menar att det inte räknas som reklam. Nästa grej som tog lite tid från ett redan tidspressat tidningsbud i natt var en utdelning på HJ på en adress som jag inte hade en aning om var den fanns. Ingen gatuadress utan ett namn på huset som jag antar att det var och så Kostavägen. Misstankarna om var det var fanns någonstans i bakhuvudet och jag tänkte att kanske kanske finns ett namn på lådan där, men inte katten fanns det något alls kännetecken, fattar inte abonnenterna att vi inte kan gissa oss fram bara. Vad hjälper det att de själva vet. Började i varje fall ringa till nattförmannen för att få om möjligt lite hjälp, men där var som vanligt upptaget hela tiden och snart var jag ute i obygden där det knappast finns mobiltäckning så det är någon mening att ringa. Nu kan man tycka att det borde räcka med problem. Nej då, nu var det dimma naturligtvis också. Så pass kraftig sådan att det var svårt att upptäcka lådorna förrän man var nära dem och så dessa avfartsvägar som man ska in på, man tycker att man vet så väl var de är efter alla dessa nätter men när dimman slår till är det inte alls lika lätt utan nu dyker reflexerna upp när man bara är några meter från dem. Det är jobbigt att sitta i mil efter mil och speja ut i dimman för att hitta rätt och samtidigt försöka se om det skulle dyka upp något djur. Tiden rann iväg och jag insåg att det kommer att bli tajt med någon sömn, då hux flux får jag se att klockan är jättemycket. Tankarna for genom huvudet, vad är detta, hur har tiden kunnat försvinna så? Klockan i bilen visade på 04.30 och med ens var jag alltså mer än en timma sen, fattade inte detta. Fullständigt förvirrad blev jag när bilradion meddelade att det var dags för nyheterna kl 04.00. Men vad nu då, har allt fått fnatt? Stannade bilen och kollade bägge mobilerna och de visade på fyra så då som först insåg jag att klockan i bilen det var den som spelade mig ett spratt eller kanske fått ett fnatt. Måste leta i instruktionerna hur man ställer den rätt, fattar inte vad som hänt med den. Andades ut i varje fall lite när jag upptäckte att inte tiden runnit bort alldeles och drömmde fortfarande om att hinna hem och sova åtminstone en kvart.
Kom allt närmare slutet på rundan då tornade det upp sig något stort med en massa lyse på vägen framför mig. Nej, inte det också. En skogsmaskin stod där mitt på vägen och verkade helt oberörd av att ett tidningsbud kom och ville fram där. Där såg jag de sovande minutrarna försvinna. Fick vänta en stund och sedan snällt smyga bakefter honom tills han vek av in i skogen någon km bort.
Ja så var då den här natten till ända och det måste vara samlat allt elände på en och samma natt, hoppas jag i varje fall.

Jag har lärt mig att man inte kan gå igenom livet
med en plockhandske på vardera handen.
Ibland måste man också kasta tillbaka bollen.