Så var det ännu en natt med sommarvärme ute upp till femton grader varmt faktiskt. Snustorrt var det också, kanske beroende på ganska kraftiga vindar. Vindar som blåst ner en hel del grenar på vägarna och annat löst skräp for runt i luften. Tidningarna kom i vanlig tid alltså varken sent eller tidigt.
Ringde till nattförmannen för att höra hur det blir med totaltäckningen på fredag av VK, kommer de att komma tidigare som förut eller samtidigt med ordinarie rikstidningar. Måste veta lite för att kunna planera för mitt andra jobb. Han visste inte ännu hur det blir, det har tydligen diskuterats lite olika alternativ men får ringa natten som kommer och får besked. Som så ofta så är det inte lång framför hållning.
Jag bad honom också säga till att jag vill ha tillbaka mina lysen på taket. Det har varit lite si och så med det sista tiden, förmodligen något glapp, för bäst det är så har de slocknat och sedan i nästa gupp så har de tänts igen, men i natt hjälpte det inte hur många gupp jag körde i så tändes de inte.Det är viktigt att ha dessa lampor för bilens ordinarie strålkastare är inte mycket mer än stearinljus framför bilen.
Det var en lugn och fin natt för övrigt, bara några harar som envisades att hoppa framför bilen och ett och annat rådjur på avstånd.
Nattens ämnen handlade om ID-handlingar, fosterhemsbarn och bortglömda ord i svenska språket. Att behöva visa leg är inte så vanligt längre tycker jag men kan förstå de flyktingar som har kommit hit utan några handlingar som bekräftar vilka de är och som på så sätt inte kan få några ID-handlingar utskrivna att det gör livet svårt många gånger, men samtidigt så måste det ju finnas regler som skyddar andra medborgare så att ingen får ut falsk leg.
Många barn som placerades i fosterhem förr i tiden fick verkligen fara illa, jag minns ett sådant barn från min egna skoltid. En flicka som placerats i ett hem där hon verkligen fick fara illa medan en pojk som också hamnat där men som adoptivbarn levde som en liten prins. Glömmer aldrig när hon kom kämpandes med dragkärran med tunga mjölkkrukor på ner till vägen där skolbilen plockade upp henne. Hon denna lilla tjej skulle lyfta upp tunga krukor på mjölkbordet, ibland stod mjölkbilen redan där och då fick hon hjälp att lyfta krukorna annars slet hon med dem själv. Jag kan än se glädjen i hennes ögon när hon för en gångs skull, skulle få följa med oss i klassen på skolresa, inte för att hennes styvföräldrar gillade det och de sköt absolut inte till några pengar men vår lärare betalade hennes resa och vi barn i klassen tog av våra fickpengar och gav henne så att hon skulle få lika mycket pengar som vi andra hade och kunna handla lite smågott och glass. Men jag minns också vad som hade hänt innan hon kom och mötte upp den dagen. Hennes styvmamma hade klippt håret på henne, tjejen hade tjockt mörkt hår ganska långt och oftast väldigt smutsigt och oordning på det men denna dagen skulle man kanske kunna tro att hon skulle varit kammad en liten fin rosett eller något i håret, nej då hade styvmamman istället lagt en karott på huvudet och klippt runt omkring den. Flickstackarn skämdes som ett djur. Dessa minnen sitter djupt rotat i mig fast det gått femtio år sedan nu och jag lärde mig aldrig att uppskatta särskilt den här fostermamman, pappan var nog egentligen ganska snäll men hade tyvärr inget att säga till om.
Till sist i natt handlade det om ord som inte längre används speciellt ofta i vårt språk. Oj, vad många ord som bara försvinner för att de helt enkelt inte fyller någon funktion längre. saker som blivit ersatta med andra modernare prylar, tänk till ex rullbandspelare när hörde du det användas senast.
Sist måste jag bara berätta att nu har Peter fått mitt brev, brevet som innehöll en sprätt. Han började prata om sitt brev tidigt i natt och jag förstod redan då att det måste vara mitt brev. Så roligt att se att en sådan enkel liten sak kan göra någon så glad och vad sedan kanske andra tycker så kändes det verkligen som det var uppriktig glädje han kände.
Jag kan välja att förändra
Alla tankar som skadar.
Jag är aldrig upprörd av de
orsaker jag tror.
Rädslan är aldrig berättigad i någon form.
Bara mitt fördömande skadar mig.
Förlåtelsen är grunden till all lycka.
Citat ur boken ”Lev och lär kärlek” av Gerhard G. Jampolsky