Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Ja det är ju så att allt förändras hela tiden och det är både positiva och negativa förändringar. När jag började under februarilovet för 14 år sedan delade min dotter och jag på rundan, hon som nybliven mamma till mitt första älskade barnbarn Lucas. På den tiden var vi tre som delade på Lessebo samhälle och alla distrikten var cykeldistrikt.
Jag kommer ihåg som igår nätterna när vi var med Liselott som hade distriktet före oss, när vi som det så vackert heter ”gick bredvid”. Hon körde distriktet med bil och efter första natten gick det bara runt i huvudet och jag tänkte i mitt stilla sinne hur i fridens namn ska jag hinna lära mig detta på 2 nätter. Efter andra natten hade det klarnat en hel del som tur var och när vi sedan tog i tur med distriktet själva så hade vi redan en ganska klar bild över det.

På den tiden fanns det inte så många tidningstitlar, det var Smålandsposten, Kronobergaren, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Industri, vad jag kan minnas var det de enda. Idag har vi betydligt fler, SMP, DN, SvD, DI, Trav och Galopp, Computer Sweden, Land, ATL, Läkartidningen, Kyrkans Tidning, Ölandsbladet, SDI, Ny Teknik, HV, Allers, Året Runt och Femina och VK. En del tidningar har kommit och gått under åren.

Vi cyklade distriktet om inte vädret satte allt för stora käppar i hjulet förstås. Efter ett tag blev jag ensam om distriktet och jag fortsatte att variera mellan att cykla och köra bil, jag måste använda min egna bil och fick inget extra för det eftersom det var ett cykeldistrikt.
I slutet av den tiden som vi var tre distrikt så hade jag min hund Ronja med mig på nätterna när jag cyklade ja visst hon fick åka med i bilen också naturligtvis. Det var fin motion för henne och en bra trygghet för mig. Jag tror att hon kunde mitt distrikt lika bra som jag, hon sprang lite i förväg och stannade vid nästa låda jag skulle besöka. Lars som körde ut våra tidningar på den tiden brukade säga att det blir inga problem med vikarie på ditt distrikt, det är bara att skicka med Ronja hon visar vägen. På tal om Ronja glömmer jag inte en sommarnatt, det var mycket varmt och kvavt och bäst det var så var Ronja försvunnen, jag ropade till på henne och då kom hon lite skamsen ut från en trädgård, hon hade varit på väg att bada i deras fontän. Tilläggas kan att hon var glad i att bada och som sagt det var varmt och kvavt så det var inte så konstigt att hon letade upp vatten.

Distrikten ändrades och det blev bara två kvar inne i Lessebo och samtidigt blev det bildistrikt men vi skulle hålla med egen bil mot milersättning. Högerstyrda bilar hade vi möjlighet att få köpa av arbetsgivaren, det var bilar som hade varit budbilar innan och de var inte vackra att se på, man kan fråga sig varför många tidningsbud måste risa ner bilarna så förskräckligt bara för att det inte är deras egna. Ronja fick följa med och åka bil och hålla mig sällskap på nätterna.
Ronja är borta nu och ersatt av en ny vovve, men hon blev åksjuk så det blev inget nytt sällskap.

För två år sedan bytte vi arbetsgivare igen jag har nästan tappat räkningen för vilken gång i ordningen, men denna här gången hoppas jag att det får förbli som det är nu för nu håller de även oss som inte har så hemskt långa distrikt med bil. Jag var så glad när jag fick ut en splitterny Skoda för snart 2 år sedan, en bil som jag kunde känna att den var ”min” och upp till mig att vara rädd om, för att inte så många andra skulle köra den.

Jag har haft många olika arbetsgivare under årens lopp och alla har haft olika syn på vad som ska göras utöver att dela ut tidningar. Det jobbigaste var när vi hade fast reklam 2 dagar i veckan och alla skulle ha, tänk att två nätter i veckan stanna vid vareviga postlåda och alla lägenheter man fick springa i trapporna för att nå. Oftast hade vi reklam andra nätter också, nej fy den tiden vill jag inte ha tillbaka.

En period hade vi brevförsändelser också, det var bättre utom vid jul med alla julkort. Vi var lovade att vi skulle få ut dessa försändelser lagda i gångordning, men det visade sig att ingen hade kunnat tänka sig att det skulle bli så många försändelser just till jul. Jag kommer ihåg att vi fick ut kartongvis med julkort och där stod man som ett fån mitt i kalla mörka natten några dagar före jul vid sin cykel och skulle sortera kanske en 4-500 julkort och samtidigt hinna färdigt sitt distrikt i rätt tid. Då var man gråtfärdig.

Årstider har kommit och gått, underbart ljusa och vackra sommarnätter fyllda med underbar fågelsång och härliga dofter från blommande trädgårdar, dimmiga mörka höstnätter, vinternätter med halka och snö, ibland så mycket snö att jag fått skotta mig fram men oftast blaskiga blöta nätter som vintrarna har för vana att vara här nere. Ibland så kallt att man verkligen funderar allvarligt över vad man sysslar med. Till sist vårnätterna dessa underbara när allt återvänder, ljuset, fåglarnas intensiva sång, grönskan då är man lycklig över att få vara ute och njuta av allt detta när det är tyst för övrigt i samhället.

Mycket får man vara se och uppleva när man vistas ute i samhället när de flesta andra sover gott hemma på sin kudde. Det har varit bränder, inbrott, skadegörelser mm. Det kändes tryggt när Aragonväktarna började finnas i kommunen, de var ju alltid nära om det skulle hända något. De första åren så såg man dem många gånger varje natt eftersom de hade vissa privata hus som de bevakade men när den tjänsten försvann så kan det gå många nätter som man inte ser till dem och det känns inte alls bra. Jag tror att det var inte bara jag som kände en trygghet i att ha dem tillgängliga. Polisen har ju tyvärr genom alla dessa besparingar i samhället blivit en bristvara. Vid två tillfällen har jag träffat på gamla människor som irrat sig ut i natten och inte kunnat ta sig tillbaka till servicehuset. Första gången var för ganska många år sedan en äldre dam hade försvunnit ut på natten och personalen på servicehuset stoppade mig och bad mig hålla ögonen öppna om jag skulle se till henne. Detta inträffade på den tiden jag cyklade med min vovve som sällskap. När jag kom till hyreshusområdet hörde jag något småstöna och gnälla och jag hittade tanten liggande vid en av bommarna in till området, det visade sig att hon hade ramlat och slagit i armen och kunde inte ta sig upp själv. Jag försökte lirka med henne att hon skulle med min hjälp ta sig upp och gå och sätta sig på en soffa i lärheten men hon ville, kunde inte sa hon, tanten var ganska dement visste jag om. Räddningen kom i fråga om min älskade hund, hon kom fram och när tanten kände hennes närhet så klarnade mycket för henne och hon började klappa Ronja (hunden) och sa ”men lilla vovve vad gör du ute mitt i natten nu måste jag hjälpa dig att hitta hem”. Med ens var allt ont bortblåst och tanten kom upp på benen med lite stöd av mig bara och med beslutsamma steg gick hon med mig och Ronja till soffan och satte sig. Då kunde jag ringa (en välsignelse att mobiltelefonerna har kommit) servicehemmet och be dem komma och hämta henne.
Nästa åldring som irrat sig ut, hittade jag och min sambo på vägen ner till platsen där vi hämtar tidningsbilen. Det var snöslask och omkring nollan ute, mannen låg mitt i vägen, han hade halkat omkull och säkert legat där en bra stund för asfalten hade börjat torka upp under honom. Platsen där han låg är inte så starkt trafikerad nattetid eftersom vägen bara går fram till ett bostadsområde, men i gengäld så brukar hastigheten vara ganska hög där, så med lite otur kunde han ha blivit påkörd där han låg. Han var blodig och först trodde vi att han kunde ha blivit nerslagen, men ganska fort kände jag igen honom och visste om att han bodde i servicelägenhet. Vi larmade ambulansen och sedan ringde jag min dotter för att få ett telefonnummer till hemtjänsten. Nattsköterskan kom tillsammans med personal och tog hand om honom tills ambulansen kom. Det känns alltid skönt när man kan hjälpa medmänniskor i samhället. Några dagar efteråt kom mannens barn med en blomma den värmde härligt.

Under en ganska lång tid var det en kvinna som nästan varje natt kom ut i en av trappuppgångarna och ville prata lite. Hon hade vaknat och kunde inte somna om, hon var orolig och grubblade på mycket, vad ska man göra?? Jag kan i varje fall inte bara springa förbi utan stannade och pratade och lugnade henne och hon verkade komma till ro efter en stunds prat med mig och förhoppningsvis kunde hon somna om igen efteråt. Man måste vara medmänniska i många olika situationer som tidningsbud.

Det har även hänt att jag har plockat upp ungdomar som fått lite för mycket av det goda i sig och skjutsat hem dem. En del har somnat ute och har det då varit kallt så kan man bara inte låta dem ligga, skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det skulle vara så att de frös ihjäl och jag inte gjort vad jag kunnat för att få hem dem. Visst tar sådant tid och ofta är vi ju ganska tidspressade som så många andra grupper i samhället men ett liv är värt så mycket mer än min tid i varje fall.

En period för ett antal år sedan hade vår kommun spariver i största allmänhet och en av de värsta ur mina ögon sett var när man skulle ha gatlyktorna släckta mellan 00,00 -05,00, något som var så idiotiskt dumt som helst. Det var under den tiden som vi var cykelbud. Det dummaste svar jag någonsin fått på en fråga jag ställde till en kommunal tjänsteman med ansvar för denna dumhet var när jag frågade hur han hade tänkt att vi skulle kunna sköta vårt jobb, vi som var hänvisade till att jobba just under den tiden de hade släckt. Svaret jag fick var, att folk är så f-bannat bortskämda med att de ska ha tidningen mitt i natten, de kan gott vänta så ni kan börja dela ut när lyktorna tänds igen. Att han med sina bekväma arbetstider inte fattade att det finns många arbetare i samhället vårt som faktiskt börjar jobba på morgonen och inte långt in på förmiddagen var han helt oförstående för. Det innebar att vi fick cykla med pannlampor för att kunna sköta vårt åtagande.

Jag har under flera år delat ut en liten julhälsning, ett litet hjärta med några rader på, till mina abonnenter något som av många uppskattats mycket efter vad jag förstått. Jag har ju också fått en hel del hälsningar tillbaka och de värmer så oerhört mycket i vinterkylan när det hänger en liten hälsning på lådan när man kommer på natten.

Jag kommer att fortsätta skriva mera här ………….