Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Förberedelserna började åtminstone en månad före helgen. Det var mattväv som skulle klippas till i lagom längder och kantas. Lutfisk tas hem och flås. Detta skinn togs tillvara, klipptes i små bitar, stoppades ner i en burk och användes till att ”klara” kaffet med. Vid kaffekokning stoppades nämligen ett par sådana bitar ner i kaffesumpen. De kallades därför klarskinn.
En gris slaktades och saltades ner. Allt på grisen togs tillvara och bereddes till småmat. Palt, blodkorv, vit korv, isterband, press- rull- och hacksylta. Malt köptes till juldrickat, som mor bryggde i så god tid att det skulle hinna bli ”gjort” dvs bli lagom jäst innan det skulle användas. Grovt bröd bakades så det räckte ett par månader. Med anledning av helgen bakades dessutom ett säter vardera av sirapslimpa och finsiktat kakebröd. Lite småkakor bakades också, ätminstone pepparkakor och judebröd. Det sista som bakades före jul var jäsekakorna dvs vetbullar, flätor och vetelevar som skars och torkades till skoepor.
Så måste stugan göras ren. Det gamla uttrycket att det såg ut som ”te rackarns te da före jul” hade gott skäl för sej. I den gamla öppna spisen i stora rummet klentes dom största sprickorna igen varefter den och murarna kring spisen kritades. Golven skurades, de nya trasmattorna breddes på och det började se ut som det bodde folk i denna stuan mä.
Julaftonens förmiddag efter mjölkningen började mor med Ellen som passupp förberedelserna till juldoppet. Det är något hedninskt över det hela. Far sysslar i ladugården, syrpor till kor och stutar och medan dom äter undan sticker han till skogs efter en gran. Vi får nog inte traktens vackraste men säkert den snabbast huggna. Far är en handlingens man. Arvid och Fritjof sågar och klyver några stora stockar till småved som Signe med någon liten hjälp av mig bär in och travar upp från köksdörren fram till stora spisen i stora rummet, nästan upp till taket. Helgen är lång. I brygghuset värms vatten. Vi skall bada allihopa, antingen vi behöver eller inte. Fars anmärkning! Vår äldsta syster Anna har kommit hem från Helgevärma, där hon jobbar, för att fira jul hemma. Klockan tolv samlas vi kring rundbordet i stora rummet där grytan med doppet trängs med fat med fläsk, kokta isterband, tre sorters bröd, drickakaraffen och glas. Sprit finns inte. Far är helnykter. Signe skall läsa till maten avgör far. Jag kan ännu vid 64 år minnas dem alla – nästan i detalj. Far- stor, bredaxlad med de väldiga händerna och de grova handlederna påminnande om en godmodig björn. Mor med det mörka håret slätstruket samlat till en knut i nacken, de smala veka händerna för ovanligheten i vila. – Mors vissnade milda händer, i kärlek sin kraft de tömt -.
Anna 20 år, i lång höghalsad klänning av något randigt blåaktigt tyg. Arvid – kort, bred över axlarna, påminner om far, utom i längden. 18 år. Fritjof, snart 16 år, huvudet längre än Arvid, håller huvudet lite på sned, ser som vanligt lite full i sjutton ut.
Ellen och Signe, 13 respektive 10 år, i stramt tillbakakammat hår samlat i två flätor på ryggen, det var tvivelaktigt om dom kunde blinka utan svårighetet. Till sist jag snart 6 år, med hårt snaggat huvud, räckande obetydligt över bordsskivan, föga påminnande om dagens fårade, gråsprängda nuna.
Medan vi står samlade kring bordet säger mor stilla: Jag undrar hur Karl har det i kväll? Det var vår äldste bror, som två år tidigare emigrerat till Canada. Det blev några ögonblicks tystnad. Mors lågmälda undran hade skapat en varm känsla av samhörighet i kretsen. Jag tror att han där borta i väster kände detsamma. Så satte sej alla utom jag till bords. Som yngst skulle jag nämligen äta stående för att växa bättre. Ät så att du blir stor och lång som Karl, ljöd uppmaningen, som aldrig infriats. Det doppades och åts friskt under tystnad. Ännu gällde lagen om att låta maten tysta munnen. ”Gubben visste inte att kärringen va tosta = tokig, förrn hon pratade när hon åt.” En historia som bevisar sakens vikt.
Så röddes boat å och medan brasan dånade i den stora öppna spisen kläddes granen. Nu rådde full yttrandefrihet, det skojades friskt, mor och far utgjorde inga hämmande faktorer. Vid fyratiden dracks kaffet och julklapparna delades ut, små men uppskattade. Granen var tänd och alla var med i dansen. Vi hade en liten trattgrammofon, efter vissa äventyrligheter hemkommen efter reparation. Den vevades upp och tonerna av Kungl. Kronobergs regementes paradmarsch (far hade varit indelt soldat) klingade ut i stugan åtföljd av Du gamla du fria samt auktion på landet. Repertoaren var liten men uppskattad. Jag tror att vår apparat var den första i trakten. Arvid hade under hösten tagit upp order för Åhlén och Holm i Insjön och bla skickat efter ett stort tomtebloss, en verklig sensation. Detta placerade han i änden på en käpp, gick ut och tände på och travade omkring i snön följd av vår andlösa beundran. Som belöning för sina ansträngningar med orderupptagningen hade han som premie erhållet en styvhatt. Under kvällens lopp sökte han förgäves finna en passande vinkel att bära sin nya huvudbonad. Men så ingrep Fritjof. Med ett händigt tag med båda händerna placerades hatten på skulten så stadigt att brättet skildes från överdelen och blev hängande som en regalia om halsen. Följden blev en stunds utbyte av beska sanningar som ett värdefullt tillskott till minnenas bildkavalkad.
Nu dukades kvällsmaten fram. Risgrynsgröt, bröd och smör, ansjovis, julosten – stor som en ordinär slipsten – och far mumlade andaktsfullt ”fyra sorters sylta”. Efter kvällsmaten började de äldre syskonen plocka fram en del kläder för julottefärden. Far, mor och jag skulle stanna hemma. Vi hade långt till kyrkan, det var mycket snö och vi hade ingen häst. På matbordet lämnades en del mat kvar till tomten, den gamla tennstaken med ett tänt ljus placerades i en vattenfylld bunke att lysa genom julnatten. Sedan djuren skötts om och fått lite extragott var även denna julafton 1912 ett minne.

2 mars 1976