Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Temperaturen fortsätter att hålla sig runt tio plus på nattkröken när jag ger mig iväg men fortsätter även att……….neeeejjjjj när ska jag komma ihåg att jag inte ska nämna att det sjunker så drastiskt på sina ställen.
En hel del som nog hade fått lite för mycket innanför västen såg jag, en skattade sig säkert lycklig att det stod ett bord uppställt utanför blomsteraffären så han kunde använda det till att ta stöd mot en stund och samla sig för en fortsatt färd Storgatan framåt. Några kom cyklande och de använde hela Storgatan i sin framfart. Ingen av dessa var några ungdomar precis. Men vad spelar det för roll, de har säkert haft roligt så länge det varade.
Lite senare såg jag en man dyka upp iklädd lusselinne, det var säkert en skön klädsel, svalt och behagligt, men jag kan inte förneka att jag höjde ögonbrynen lite extra.
Trött som jag var i natt så vände jag rundan, så att jag avverkade skogsvägarna först och det var säkert ett bra val för jag klarade mig från att behöva stanna och slumra till.
Natt till lördagen innebär att det inte är några diskussionsämnen på radion, önskemusik spelas istället. Däremot reagerade jag på en händelse som nyhetsredaktionen hade att komma med. En man hade friats från rattfylleri, han hade haffats med, ja jag kommer faktiskt inte ihåg, hahha, hur stor promillehalt det var, men ordentligt påverkad hade han varit. Nu hade han som sagts friats pga av att han led av alzheimers och domstolen säger att man inte kan utesluta att han pga sitt dåliga närminne inte mindes att han druckit alkohol innan han satte sig bakom ratten. Ja, hade det inte varit för att jag vet att första april har passerat för ett bra tag sedan så hade jag tagit det för ett förstklassigt aprilskämt. Vadå, ska man nu kunna riskera att möta personer med denna sjukdom i trafiken över huvud taget, minns de vilken sida av vägen som man ska köra på, att man ska stanna vid stopptecken, vilken hastighetsgräns som gäller mm mm. Nej, jag trodde faktiskt att körkort var något som skulle lämnas in när man drabbats av sjukdomar som påverkar minnesbilden.
Jaha, och som en följetong denna veckan så gäller fortfarande att jag inte hört av vikarien eller ej heller någon från kontorets dagpersonal om hur det blir till veckan. Tack och lov så finns nattförmännen till för oss bud och tar del av våra problem så efter ett samtal till honom i natt så kom vi överens om att han ser till att reservnyckeln till ”min” bil skickas ut av honom så den kommer med buntarna. Nu hoppas jag verkligen för alla mina abonnenters skull att det kommer att funka, jag har gjort vad jag kunnat, lagt i rättad budbok i bilen men det finns ju alltid något som man skulle behövt ta via vanligt samtal som man kommer på vart efter man kör rundan. Men men så är läget.
Nu tar jag semester tre veckor från tidningskörningen, en vecka till jobbar jag på mitt andra jobb innan jag tar ledigt därifrån också. Nästa lördag sitter jag på bussen på väg till Italien tillsammans med ett av mina barnbarn. Vi hörs igen om tre veckor om jag inte får för mig att berätta lite om vår resa för er.

Förr hade vi det sämre men mådde bättre.
Nu har vi det bättre men mår sämre.
Kerstin Ekman