Ojsan, nu vart det halkigt igen! Fel på lönen också. Fortsatt brevlåda borta och ingen totalutdelning på fredag.
Halkigt blev det eftersom temperaturen stigit till plussidan igen och då blir småvägarna med automatik hala igen. En halvtimmas mertid rapporterade jag in för nattens extra arbete.
Felet på senaste lönen var att man missat betala ut för en timmas mertid den lördagnatten när vägarna var som spolade isbanor. Någonstans på vägen mellan nattförman och lönekontor hade rapporteringen försvunnet.
Brevlådan som var borta redan i måndags är ännu ej på plats, undrar hur länge jag ska vara snäll och lägga den i en plastpåse och kasta in den på tomten till abonnenten.
Tack för att det inte blir någon totalutdelning av VK på fredag, det stod på överlägget i natt. Skönt att slippa det nu när vägarna är som de är.
Nattens ämnen var att lita på bilverkstäder och så om Viktoria och Daniels förestående bröllop.
Lita på bilverkstäder, nja det beror nog på vilken verkstad man lämnar till men att det skulle skilja så enormt mycket i pris för en och samma service som två tusen var lite väl häftigt.
Eftersom jag är för monarkin så ser jag fram mot kungligt bröllop. Frågan handlade egentligen inte om deras bröllop utan om man skulle vilja gifta sig med någon offentlig person. För min egna del så står jag fast vid att kärleken kan vi inte göra så mycket åt utan när den slår till så spelar det ingen roll vem det är, fattig eller rik.
Vad ser ni systrar, vad ser ni, säg?
Tänker ni inom er, när ni tittar på mig:
”En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick.
Som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Som inte ser ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.
Som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till.”
Är det så ni tänker, när ni ser mig, säg?
Öppna ögonen systrar, titta närmare på mig.
Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.
Jag är ett tioårsbarn med far och en mor,
som älskar mig och min syster och min bror.
En sextonårs flicka, smäcker och grann,
med drömmar om att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo, mitt hjärta slår volt,
vid minnet av löften jag givit och håll’t.
Vid tjugofem, nu har jag mina egna små,
som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går mot en framtid, i ensamhet och nöd.
De mina har nog av att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.
Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje, jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om ni öppnar era ögon systrar, så ser ni ej
bara en knarrig gammal gumma.
Kom närmare,
se MIG!
Originaltexten hittades i sängbordet hos
en avliden skottsk kvinna på långvården.