Tidningsbud.nu- Livet ur ett tidningsbuds perspektiv!

Nej då, jag klagar inte, varenda droppe behövs och jag kan riktigt höra hur tacksamma allt växande i naturen är för det underbara vattnet som kommer från ovan. Det gör att en upptorkad gräsmatta börjar grönska igen och blommorna lyser med en helt annan glöd nu. Visst förstår jag och tycker synd om dem som fått sina villor översvämmade och tomter dränkta i vatten som forsat över, men en del kanske kunde undvikits om man tänkt lite på hur man byggt sitt hus. Jag vet att långt ifrån alla har gjort det misstaget att man strävat efter att få en tomt så nära vattnet som möjligt för att bygga sin drömvilla med strandtomt, det är ju populärt idag bland kommunerna att sälja strandnära tomter till hutlösa priser. När man tittar på hur nästan alla ”gamla” hus har sin placering så måste de ha tänkt en hel del innan de byggde för oftast ligger de på högsta punkten på ägorna.

Ja visst regnade det i natt, inte några mängder men lagom för att hålla intervallen igång hela rundan. Lite varmare var det också +13,4 grader.

När jag kom in på Källeskruvsvägen i natt var den nysladdad och fin, men vad i hela friden hade de gjort vid en postlåda, en stor grop i vägen där lådan skulle stå och lådan hjälpligt uppstöttad mot stängslet runt en åker. Det var bara att snällt kliva ur bilen för lådan var ca en meter högre upp än i vanliga fall. Men det oroar mig inte för det fixar de säkert till inför kommande natt.

Ska det vara så ska det vara ordentligt verkar det nästan som om de tänker inne på kontoret. Fattades en Allers igår som jag sa och idag hade man garderat sig med att skicka ut två stycken Allers i olika förpackningar till den missade abonnenten.

Ja du dottera min, det är underbart med babylivet i naturen. Kom att tänka på när jag läste din kommentar om gårdagens ämne på nattradion, det handlade om skrämmande möte med djur. Det ringde in en man som för många många år sedan, fick för mig att det var redan på -40talet som berättade att han och ett gäng andra var på besök någonstans och övernattade i tält ute i naturen nere i Afrika. De hade nyss lagt sig för kvällen då de hörde ett ljud och marken skakade. De kröp försiktigt ut ur tältet och skulle se vad det var, döm om deras förvåning när de stod öga mot öga med tre elefanter i mörkret. Elefanterna stampade omkring bara några meter från dem och till slut började en parningslek som höll på lång stund. Kan tänka mig att det var ett gäng rädda vildmarksbesökare för gentemot en elefant är man mycket liten. Som tur var så klarade tälten och dess invånare sig från några kliv av tunga elefantfötter under parningslekens dans och det var med lättnad de såg de stora djuren bege sig av.

Sista huset på min nya runda är Fetebo, vårt gamla hem. Vissa nätter när jag passerar där så kommer en liten tår i ögat när jag tänker tillbaka på den delen i mitt liv. Den del som rymde både det mest underbara delen med barnens uppväxt och den svåraste delen då vi miste vår älskade Lennart. Det var bara några veckor sedan jag pratade med en pappa till ett av barnen på min skola där jag jobbar resterande del av dygnet, nej av dagen menar jag. Han började att berätta om hur roligt han hade haft det ute hos oss när han och min son åkte snowracer efter storasyster som körde sin ponny med släde på småvägarna runt Hässle.  Diverse missöden hände på turen och han skrattade gott åt minnet idag, säkert mer än tjugo år senare.