Så var då årets omgång med abonnentbrev utdelade. Det har varit en 30-40 st varje natt som ska hamna hos rätt person och inte katten kommer de i någon ordning alls. Kan faktiskt inte förstå att de inte kan åtminstone dela upp dem områdesvis, skulle spara mycket tid åt oss bud. Men som sagt nu är det över och i fortsättningen blir det väl inte så många som ska delas ut. Ser mer och mer fram mot det nya distriktet och i natt efter ett nattligt samtal med budförmannen så klarnade det även med reflexfrågan.
Ännu en varm och kvav natt, plus 13,2.
Stackars min abonnent här ute i Djurhult som fortfarande har problem med att någon rycker bort hennes postlåda. Trodde faktiskt att den skulle få sitta där nu eftersom den gjort det i över en månad men nu är den väck igen. Fattar inte att det ska vara så roligt att förstöra för andra.
Vad snackade de om på natten då i radion? Jo, det var det där med pantburkar i aluminium som de är nu som kastas ut i markerna och så strimlas de sönder av jordbruksmaskinerna och hamnar olyckligtvis i kossornas magar. Kossor är ju inte så finkänsliga med maten utan slevar i sig rätt av så de äter även upp dessa strimlor som sedan gör djuren sjuka och i en hel del fall leder till döden. Tänk om ändå korna vore lika finkänsliga som hästar när det gäller foder, hästarna är suveräna på att plocka bort (lämna kvar) sådant som inte är ätbart. Men tillbaka till kossorna, vad ska man göra åt det där med att burkarna hamnar i naturen och sedan allt för ofta blir kofoder. Höj panten rejält tror jag, verkligen rejält ska det vara och så kanske man skulle göra en upplysningshistoria om hur illa det kan gå när man kastar den hur som helst. Kanske, kanske det skulle hjälpa på en del i varje fall.
Så var det vem som var den viktigaste personen i ens barndom. Förutom familjen så var det två ”gamla” tanter som jag avgudade när jag var barn. De var alltid så snälla, den ena tanten bodde närmaste granne med oss och till henne gick jag ofta, mest för att titta till henne och se att allt var ok. Jag kan än känna smaken i munnen av hennes spritskransar när jag tänker på dem. Har väldigt svårt för att äta just sådana sedan dess för det finns inte några som smakar som tant Signes. Den andra tanten lärde mig att handarbeta tidigt och jag fick många fina små dukar av henne, en del finns kvar ännu. Jag minns att jag blev så ledsen för en dag sa mor att nu kan du inte längre gå till tant Greta för hon ligger på sjukhus hon har fått ”kräfta” så sa man om cancer då och hon kommer nog inte hem mera. Men det gjorde hon och jag minns hur glad jag blev när hon ringde och sa att hon ville att jag skulle komma till henne för hon hade en sak hon ville ge mig. Jag glömmer aldrig hur det kändes att få komma till henne för alla hade ju sagt att hon skulle inte komma hem mer men där var hon när jag knackade på dörren, men var hade hennes långa fina hår tagit vägen. Det hade jag så svårt att förstå. Jag fick ett syetui av henne med nålar, sax och lite olika trådar. Det var en gåva som jag vårdade ömt i många många år som ett minne, för det dröjde inte mer än några veckor efter mitt besök förrän tanten somnade in för gott.
Så var det då dags i morgonnatt att börja dela ut Hemmets Journal och det ska bli hemskt intressant om det har hjälpt att jag lämnat in körordningslista. Om det återkommer jag.